Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligt att man i hela sitt lif ej kan glömma en sådan sjm — man måste tänka
på honom som näpste hafvet och vågen att det blef stilla och lugnt.
Hvad som också gjorde Juli månad särdeles kär för mig var, att då
kunde jag vara säker att i den mörka granskogen få råka min lilla vän
Linnæa borealis. Första gangen jag säg denna fina, älskliga blomma följde
jag min far på en lång vandring. Dagen var het och jag var trött. Vi
gingo genom vilda skogen. Utmattade satte vi oss att hvila på den mjuka
mossan som betäckte stenarne. Solstrålarne bröto in i den djupa skuggan,
ormbunkarne nickade, och ett stilla men mäktigt sus hördes i kronorna af
de höga träden. Jag låg med hufvudet i min fars knä, ingen af oss talade.
Jag såg upp mot den klara, blå himlen, som lyste fram mellan grenarna.
En ljuf doft andades nära mig. det var som en engel med paradisets
blommor osynlig varit närvarande.
Då sade min far sakta: »innocue vivito: Numen adest. Jag förstod ej
orden, men fäste en frågande blick på honom. Då började han berätta mig
om Carl von Linné, om hans kärlek till blommorna, om de stora upptäckter
han gjort och hur man i aflägsna främmande länder blott kände Sverige som
Linnés fädernesland. Många sköna ord af Linné sade mig min far och
berättade om hans fattigdom som gosse, hans flit och gudsfruktan. De latinska
ord han nyss yttrat hade den store blomsterkungen skrifvit öfver sin dörr
för att alltid påminna sig, att Guds blick hvilade öfver honom.
Dessa ord blefvo mig oförgätliga. När jag reste mig upp för att söka
orsaken till den obeskrifligt ljufva vällukt, som omgaf oss, fann jag rankor
af fina klocldika, rodnande blommor. Min far visade mig med ett gladt
utrop: Linnæa!
Det var eget med min far. Han hade en förmåga att upptäcka och
fä fram allt godt i sin omgifning. Fanns det en marmorart i ett berg,
hvilken ingen anat, han upptäckte den; fanns det en sällsynt blomma, eller en
ovanlig fogel — det var som om naturen yppat sina hemligheter för honom.
Men hvad som mera var, hos den vanligaste menniska upptäckte han
något godt, som ingen annan blifvit varse. Det var ett eget slags
skarp-synthet. Allt gjorde han mig uppmärksam på, och tålte ej att män
föraktade någon. Hur trifdes ej allt omkring honom! Han påminde mig
Skriftens ord: De gå omkring i jemmerdalen och göra der källor. Källor till
glädje och tacksamhet fann han öfverallt. Och han visade dem för
kno-tande och missnöjda. Om jag klagade, sade han: »Icke vara öfvergifven,
utan undergifven.» I hans sällskap var det ej svårt att alltid vara nöjd
och glad.
Han steg nu upp. Jag hade händerna fulla af Linnæarankor, som jag
skulle föra hem till mamma. Jag hade varit så lycklig — men nu märkte
jag att jag var hungrig och törstig. Min far förde mig på en genväg mot
hemmet. Just som jag utropade att törsten var olidlig — visade han mig
en liten risslande vattenstråle under gräset, och snart stodo vi vid källan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
