Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förlorat sin bomstevprakt. Jag har alltid haft en särdeles kärlek för
September. Men skulle jag riktigt säga er hvarför, så skulle ni kanske icke
förstå mig. September med sitt milda leende, sin vemodiga skönhet,
påminner mig om en vän, som visste att hon snart skulle dö, och tog farväl af
blommor, solsken och lekar. Men de sköna blå ögonen strålade allt klarare
och leendet blef mera själfullt ju blekare hon blef. Vackra September med
din asterkrans, du påminner mig om henne.
Men, kära barn, det här tinnen I icke roligt. Hvad gören I i
September? Ni se efter om astrakanerua blifvit klara än. Ja stora, klara
astrakaner har September med sig åt er, och andra frukter med.
I min barndom hade vi en högtid i September, det var nötplockningen.
En hel skara gossar och flickor brukade tidigt en morgon begifva sig bort till
Hassel-ängen. Vi hade korgar med oss både fulla och tomma. Gossarne
klättrade upp och plockade, flickorna mottogo nötterna i sina förkläden.
Det var ett lif, ett skratt och en munterhet. Sedan framtogs matsäcken —
ingen middag på Hasselbacken har smakat så som vår. Taffelmusik saknades
icke, och icke skålar och sång. En stund låg man sedan i skuggan och såg
daggdropparne glindra på den tina spindelväf som sväfvade öfver gräset, så
fln som om elfvorna lagt sina slöjor ut att blekas. Vi talade om sagor och
småpratade, och så upp i hasselbuskarne igen.
Denna skörd af nötter skulle bli vårt vinterförråd, de skulle knäckas
vid brasans glöd och försköna julhelgen. Ack, nötter — bättre bli de, ju
äldre de bli, ännu äro de litet för unga. Den stora nötknäpparen hemma
med sitt gråa skägg, han skulle grina något förnöjd, när han fick dem i
munnen, men han knäppte sällan åt oss.
Först sent kommo vi ur hasselskogen, ett gladt sjungande,
jublande tåg.
En annan fest i denna månad var biskattningen. Det sattes en ny
krans till kuporna och en mängd honingskakor borttogos. Hvad jag var
förtjust i dessa fina åttkantiga vaxceller fulla af boning lik flytande guld. O,
så godt det var!
Det fanns en gammal gubbe i trakten, han kallades bikungen, och
till honom fingo vi ofta gå och äta honingskaka. Han hade så många kupor
och var så god vän med alla bin. Aldrig blef han stungen, bien satte sig
på hans händer och panna; ingen fara! Så väl han förstod sig på dem, han
småpratade med dem, och aldrig flög någon svärm ifrån honom, hur
frihets-lystna de än voro.
Hans lilla koja var omrankad af humla, så hade han allt livad som
fordras att brygga mjöd och det gjorde han också. Ett och annat bi, som
blef berusadt, drunknade som kung Fjolner i ett mjödkar, men sådant
hände mest bara drönare. »Lägg dig aldrig i andras affärer», sade gubben då
och sökte hjelpa upp sina objudna gäster.
När jag satt vid gubbens lilla bord, vid den öppna dörren och såg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
