Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Om björken som ville vara af guld
- Hvi suckar det så tungt uti skogen?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det mörknade allt mer och jag satt på en pall vid hennes fotter.
Vinden susade, det var som om skogen suckat. »Hvarför suckar det», frågade
jag och blef underlig till mods.
Då började min mor att sakta sjunga en vemodig melodi. »Hör nu»,
sade hon, »jag skall svara på din fråga»:
Hvi suckar det så tungt uti skogen?
Och liten pilt han sitter en kulen hösteqväll
Och leker tyst inunder gula linden:
Han ser hur ljusen brinna uti Gud
Faders tjell
Och hör hur löfven prassla under vinden.
Men huru länge pilten i sina drömmar satt,
Allt mörkare blef lunden uti
Septembernatt.
Då suckar det så tungt uti skogen.
Och liten pilt han lyssnade, blef hemsk uti
sitt mod
Och började att springa utåt leden.
Han tänkte stygga tankar och skrämde
upp sitt hlod
Och vilsegick på ljungbeväxta heden.
Han tänkte uppå fader, på mor och
syskon kär;
»Gud nåde mig, som liten är, om väl jag
vore der!»
Då suckar det så tungt uti skogen.
Men månen träder stilla ur sönderbrusten
sky
Och kastar silfvertäcket öfver jorden.
Och skuggorna förskräckta till bergens
fotter fly,
Och trollena de flyga uppåt norden:
Och bergens toppar glimma; men skogen
han är mörk,
Och ufven sjunger sorgesång i
regnbegju-ten björk —
Då suckar det så tungt uti skogen.
Och liten pilt han löpte utöfver vidan hed
Och tänkte uppå mången gammal sägen.
Och himlens stjernor skredo, och natten
led och led,
Men ej sä träffade han rätta vägen.
»I blida stjernor alla uppå den höga stig,
1 vissnade små blommor, o sägen, sägen
mig:
Hvem suckade så tungt uti skogen?»
Men alla stjernor tego och lilla blomman
teg’
Och pilten många bittra tårar fällde.
Så kom han till små elfvors tjell. — Med
vingesnabba steg
Han midt i deras lätta ring sig ställde.
»O I, som träden dansen på ljungbevuxen
stig,
I skönaste små syskon, o sägen, sägen mig
Ilvem suckade så tungt uti skogen.»
Och liten elfvadrottning med fagra läppar
log
Och smekte liten pilt på röda kinden.
»Gråt icke, vackra gosse, fastän du vilse
drog,
Fastän du blef så hemsk inunder linden.
Men sätt dig här på tufvan å
ljungbevuxen stig
Och torka dina tårar, så skall jag säga dig
Hvem suckade så tungt uti skogen.
»Här natten sakta stiger utöfver land och
sjö,
Och dagens sorl begynner att försvinna,
Och vågen går till hvila inunder grönan ö,
Och alla vackra stjernor börja brinna;
Då blifver himlens hage så ren och
spegelklar,
En här af goda englar så tyst derunder tär
Och gråter silfvortårar öfver jorden.
»Då ser i himlens spegel sin bild den
arma jord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 13:36:04 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ktaret/0125.html
