Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vid en kolmila
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vände sig hjertat och det blef varmt, såsom det aldrig varit förr, vid hans åsyn,
och slog så underligt och oroligt, så snart svennen kom henne nära. Men då
hände det sig, att han började synas mera sällan, och sades det, att han plägade
på sin svarta häst rida kring stränderna vid sjön från sol gick upp och långa
stunder sedan på dagen. Ty hafsfrun hade en gång lått se den vackra
ungersvennen och sökte genast få honom i sina garn, ty hon hatade de ljusa elfvorna och
menniskorna, som de beskydda och hjelpa. Men ungersvennen lät sig dåras af
hennes falska sång och drogs allt oftare till stranden för att lyssna derpå. Och
så blef han borta en dag och kom ej mera tillbaka, ty nu hade hafsfrun lockat
honom ned i sina kalla armar och till sin sal som var prydd med granna perlor.
Men det visste ej elfvebarnet, och hon undrade och i sitt sinne sörjde öfver att
han ej kom igen. Då gick hon en qväll vid stranden och hennes tankar voro åter
hos ungersvennen, som var borta. Men månen sken och vinden susade sakta. Och
på en gång förnam hon en underlig brusning från sjön; klagande röster stego upp
derur, och hon såg alla dem, som hafsfrun fångat, stirra på henne ur vattnet med
sina stela ögon. Men till sist såg hon ock ungersvennen, som försvunnit, rida upp
på sin svarta häst ur sjön och han var hlek som en död. Och snabb som vinden ’
for han fram genom skogen (rundt omkring sjön) och det suckade djupt i hans
spår. Men när han vände åter, stannade han en stund, liksom han bidat på
någon, men sedan störtade han åter ned i vattnet. Och elfvebarnet stod förfärad.
Då såg hon, hur hafsfrun steg upp och fastade på henne sina gröna ögon, och
hörde hur hon sjöng en sång full af ondskefull glädje och hån, öfver att hon
fångat svennen. Men elfvebarnet flydde hem och kunde ej glömma synen hon fått
se. Ännu mer än i fordna dagar tänkte hon på honom, som hafsfrun lockat från
henne ned i sin kalla omfamning. Alltid runno henne i sinnet de tunga suckar
hon hört och hafsfruns gäckande sång. O, ju mer hon tänkte greps hennes unga
bjerta af sorg. Och till honom vände hon nu helt sin älskog, som ingen af de
andra friarne lyckats vinna, och om nätterna visade sig i hennes drömmar
ungersvennen på hans svarta häst och störde hennes ro och framlockade hennes tårar.
Så tänkte hon på, hur hon skulle kunna lösa honom från hafsfrun, och för att finna
råd vände hon sig till sina fordna leksystrar, de vänliga elfvorna; hon trädde en
qväll inom deras ljusa ring och bad dem om hjelp. Men elfvorna vände sig
sorgsna bort och tego, och deras drottning svarade: Yi kunna ej hjelpa dig, väna mö,
ty hafsfrun har honom i sitt våld och öfver henne förmå vi intet. Då frågade
elfvebarnet bedröfvad, om ingen i hela verlden kunde frälsa honom; hon ville så
gerna gifva derför det käraste hon egde. Och elfdrottningen svarade: Jo, han
kan frälsas, men det är tungt och kostar så mycket, ty den som vill göra det
måste af frivillig lust och kärlek ge derför sitt lif. Hvar gång fullmånen åter
glänser på himmelen, får han stiga upp ur sjön, och om någon mö då vill kasta
sig i hans armar, eller när han åter rider ned, så löses han ur hafsfruns makt,
men mön kostar det lifvet. Då gret elfvebarnet öfver ungersvennens hårda öde,
och förgäfves sökte elfvorna trösta henne. De dansade omkring henne sin lättaste
dans och smekte hennes hand och aftorkade med sina tunna slöjor hennes tårar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
