Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vid en kolmila
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
omkull väggarna, och sedan drog han ned kol ifrån spisen och var nära att tända
eld på alltihop, slog ut Måns näfverdosa med snus och gjorde allt annat ogagn.
Men Måns berättade:
»Det var en gång en mö, både fin och vän. Men hon såg och förstod
mera än många andra, ty när hon var liten, hade hon blifvit bortröfvad af elfvorna
och varit hos dem ett helt år. Der hade hon legat på elfgräs, druckit ur
dagg-skålarne och sett elfvorna rida på guldbaggar och åka efter tomdyflar, och hon
lekte och dansade med dem uti gröngräset och badade i solskenet. Men en natt
-— nu kom också han, som velat gå på ledstången, och satte sig — höllo de just
på att dansa, och gräshopporna voro speleman, medan blommorna doftade mycket
skönare än om dagen, och de daggstänkta spiudelväfvarne glimrade i månskenet;
och de trådde dansen så ifrigt, att ingen märkte, hur några menniskobarn kommit
helt nära. Då fingo elfvorna brådt och som de ej hunno hem, kröpo de in uti
blomsterkalkarna, och der sutto de snart allesamman och tittade skrämda ut. Men
det kunde ej hon göra, ty hon kunde icke bli så liten, och så träffade
menniskor-na på henne i gräset och buro henne hem och gåfvo henne namn, men i dagligt
tal hette hon elfvebarn, ty dagen efter sågo de ringar i gräset, der de funnit
henne, efter elfvornas dans. Men hos dem hade hon lärt sig att förstå, hvad träden
och blommorna sade, ty der bor det också små elfvor, fast de ofta äro ute och
dansa om nätterna, och då sluta också blommorna till sig och luta sina blad och
stjelkar mot jorden. Necken kunde hon också se och hafsfrun och deras barn och
förstå hvad de hade att mäla, när de lekte i de gröna vågorna. Men när
elfve-barnet växte upp, blef hon mycket fager och smal om lifvet och snabb på foten
som ingen annan. Som hon kunde ingen dansa, ty det gjorde hon lättare än
vinden, och röda rosor runno upp i hennes spår. Men när hon gick ute, trådde hon
marken så lätt, att icke ett grässtrå eller en blomma krossades. Och blommorna
älskade hon öfver mättan; i sin blomstergård hade hon de fagraste af alla, både
de rödaste rosor och de hvitaste liljor, och bland dem brukade hon vandra långa
stunder om dagen och höra, hur de talade sinsemellan. Men om hon såg någon
trampa sönder en blomma eller rycka upp den ur jorden, sörjde hon i sitt sinne,
ty hon visste att, om den lilla elfvan, som bodde der, ej inom qvällen fick en
annan blomma, som hon kunde flytta in i, måste hon dö. Och i skogen gick hon
ofta och lyssnade till foglarues sånger och trädens samspråk med vinden och till
vågornas sorlande i bäcken och sjön och hörde de elaka hafsfruarnas och neckens
falska qväden. Så blef hon aderton somrar och fagrare mö kunde ingen se. Glad
var hon också att lefva, ty det var solsken och vår i hennes barm, och de flydde
ej utan bodde der ständigt. Många voro de friare, som drogo till henne från
ö-stan och vestan, stolta och myndiga voro de. Men elfvebarnet ville ingen välja
och gäckades blott med deras älskog, ty ingen fann behag för hennes ögon och
hon ville ej öfverge sina fagra rosor och liljor. Men fri arne läto sig ej förskräcka,
utan blefvo bara enträgnare och giljade allt fort.
Så kom der ock en dag en ungersven på en svart häst, rak som en gran
och stark som en ek och själen log ur hans blåa ögon. Men hos elfvebarnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
