Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vid en kolmila
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ocli bragte henne de fagraste och doftrikaste blommor de visste. Men det stillade
ej hennes sorg och elfvebarnet vände åter hem, der friarne undrade i sitt sinne,
hvi den glada mön blifvit så sorgefull i hågen; den ena menade ett, den andra
ett annat och ingen menade det rätta. Men elfvebarnet hade beslutat att frälsa
ungersvennen med sitt lif, och när fullmånen åter lyste på himmelen, begaf hon
sig ner till stranden och väntade der. Stormvinden tjöt högt uti träden och
bådade olycka, tungt suckade vågen vid stranden om sorg, och ugglorna skreko om
ofrid i skogen. Men modigt stod elfvebarnet qvar och väntade. Och månen dolde
sig i svarta moln. Då hviskade alla luftens andar och trädens och blommornas
till henne, att hon skulle vända om, och de vänliga elfvorna vågade att komma
dit ner och slöto kring henne sin ljusa ring och ville draga henne tillbaka, men
hon stod modigt qvar och väntade. Tyngre och tyngre suckade vågen, och
slutligen höjde sig åter ungersvennen ur vattnet och den svarta hästen bar honom
åter kring sjön. Och elfvebarnet hade genast velat kasta sig i hans armar, men
hafsfruu hade nog utsändt några af sina stygga tjenare, som höllo fast hennes fot,
ty hon kunde ej röra den. Snabb som vinden for ungersvennen kring sjön och
snart kom han åter tillbaka der hon stod, men hon kunde ej röra sig; och åter
sprängde han med hästen i djupet, och hafsfruns ondskefulla sång började
återigen höras. Då slet hon sig lös med all sin makt, och innan han sjönk, kastade
hon sig i sin älsklings armar och vågorna omslöto elfvebarnets väna kropp. Men
då tystnade hafsfrun med sin sång, stormvinden teg, och månen framglänste klar
och rund ur de bortflygande molnen, genom luften hördes på en sakta nattvind
sköna ljud, ljufva och liksom af vackra kyrkoklockor långt i fjerran, och rundt
omkring biel det stilla frid.
Men då dagen kom, drogo friarne ut för att söka rätt på elfvebarnet, och
de kommo också ned till stranden, men funno der ingenting; blott två hvita
duf-vor sågo de sväfva öfver vattnet och sedan på lätta vingar flyga upp mot
himmelen. Men det visste de ej hvad det betydde, och så drogo de sin väg och friade
till en annan mö, men hon var ej så fager och fin, som elfvebarnet varit.»
Elden hade nästan slocknat, när Måns slutade sin saga. En vindstöt
skakade kojan, och barnen, som suttit hopknipna, foro upp, liksom de väntat att få se
någon ryttare på en svart häst med ögon af eld och med flygande man komma in
genom dörren. Men då ingen kom lugnade de sig åter, och han, som velat gå
på ledstången, satte näsan i vädret och frågade: »Ja men, Måns, hur fick du veta
den der sagan, då ingen af friarne förstod hur det gick till och kunde tala om det
för dig?» »Jo, det berättade elfvorna en qväll för mig här i ensamheten»,
svarade gubben allvarsamt. »Elfvorna! nej, ha de verkligen talt om det för Måns»,
ropade pojken helt häpen; »kunna inte elfvorna också komma och tala om något
vackert för mig med?» »Jo, om han blir en snäll gosse», sade Måns, »och inte
ställer till så mycket ofred, när han kommer hit.» •— »Jaså, Måns har varit, en snäll
gosse, efter» — »Tyst nu», sade äldsta syster, »nu skola vi gå», och så tackade
hon Måns och de gingo ut ur kojan. Derute sken nu månen klart, och
gångstigen låg en sträcka liksom i ett haf af magiskt ljus, och de nerfallna löfven glitt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
