Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och sällskapandet äro desamma antingen solskenet blänker mot fönsterrutan
eller regnet piskar den. Men landtboarne kännas vid min beskrifning, i
synnerhet husmödrarna.
Oktober är slut med alla dess bestyr, dess omsorger om mångahanda,
dess sträfvan för kroppens uppbyggelse. Alla korfvar äro nu stoppade, alla
brödspett i kökstaket digna af kakor, källare och vistbus äro fyllda. Afven
till den torftiges koja bar något af höstens välsignelse influtit, der är en
paus i bekymren, sommarens sträfvanden äro öfverståndna och vinterns
be-kjunmer ännu aflägsna. Huru ljuft för alla då de jordiska omsorgerna icke
kräfva så mycken tid och uppmärksamhet! Det känns som om ett fängsel
lossnade af själens vingar. Hon får i frid och frihet lyfta sig dit bon trår
och hvila ut der bäst är att vara; bon får, när bon det vill och behöfver,
utvälja den bästa delen, och ingenting förmenar henne det. Oktober och
November kunna benämnas efter systrarne i Betbanien, den förra är
Marthas månad, den senare Marias. Den förra är den yttre, den senare den
inre samlingens tid. Detta kan tagas mer eller mindre djupt, mer eller
mindre rent och skönt, men maningen gifves, tillfället gifver sig, ovärderligt
dyrbart, vederqvickande, välsignelsebjudande åt familjen i dess helhet och
åt hvarje enskild dess medlem. Afven naturens yttre skepelse stämmer
sinnet till kontemplation och manar till stilla husliga sysselsättningar.
Ingenting lockar utåt. En ovanlig tystnad råder hela dagen bär utanför, ej ens
ett löf prasslar, de äro alla ej blott fallna, men äfven samlade och bortförda.
Nakna, mörka, våta, sträcka sig trädqvistarne mot den mulna, tunga
rymden, hvilken mera liknar ett gammalt bomullstäcke än ett bimlahvalf. Allt
i trädgården är utplundradt, stubbåkern är omplöjd och svart, den afbetade,
frostbitna ängen ser ut som fattigmans utnötta klädnad. Död och förödelse
tycks hafva öfvergått hela naturen och öfverallt efterlemnat blott denna
inskrift: »det är förbi — förbi — förbi». -— Den tröstlösaste ödeläggelse vore
fullständigt representerad om ej en flik af höstsädesåkern derborta framtedde
en liten protest i hoppets färg. — Färglös och tung, som smält bly i sin
degel, ligger insjön mellan klippiga barrträdbevuxna stränder. Hvar äro nu
dess lifliga skiftningar, hvarmed den gladde oss, då den låg som ett barn i
sin sommarvagga och log sympatetiskt mot det nedblickande himmelska
ljuset? — De äro förbi. Allt är förbi! Dödsslumren råder. Blott som en
fantastisk dröm uppstår ibland mot aftonen af dessa dimmiga dagar en vind,
och då får man se huru han levererar batalj med alla Ossians töckenhjeltar
öfver skogstopparne, huru de retirera öfver sjön och åter rangera sig i
slagordning öfver motsatta strandens kullar, och sist, huru under den täta dunkla
töckenhären framspringer, liksom ett blodigt slagfält, en mörkröd strimma,
hvilken från vester drager sig alltmera mot söder, förkunnande för den ödsliga
jorden att den fördolda solen nedergått. Sådan är taflan för våra fönster.
Af menniskors verksamhet utomhus synes ingenting, blott tröskande
slagors ihärdiga, taktmässiga ljud förnimmes från logen, doft genombrytande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
