Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mörker brutet; äfven i djupaste nedan och under molnbetäckt natthimmel
är mörkret icke fullständigt. »Det är snöljust», säger den fattige vandraren
helt förnöjd, »nu är det icke svårt att hitta till bus». — »I morgon få vi
åka kälkbacke och göra snögubbar», säga barnen. Men — i morgon! Hvar
är snön? Dess ljus är släckt, dess glada löften svikna. Det grå har
besegrat det hvita. Ett surmulet luftdrag har stulit det bort under natten,
och små ilande rännilar sqvallra om den historien pä morgonen. Men Bore
blir vred, han kommer att hämnas med dånande fart och kring honom, ystert
och vildt, flyger »det hvita». — »Trindsnö» kallas det nu, faller ej mjukt,
täcker ej jemnt, har ej bestånd. Men smälter den ned eller yr den bort,
så har dess kalla ande dock i förbifarten underkufvat vattnet. Om barnen
ännu icke få slå kana på sjöns tunna is, så hafva de dock roligt på
»in-sjöarne». Jag tycker mig ännu se dem, dessa blanka, mångvikade, stora,
bottenfrusna vattenpussar i skogsmarkens alla fördjupningar, genomskinliga,
visande hvarje sten och mossa, gräs och ris på bottnen och afspeglande de
öfver ytan uppstickande tofviga holmarne och de omgifvande frostbeströdda
tufvorna. Der slogo barnen sina kanor öfver »Stilla Oceanen» från den ena
archipelagen till den andra, foro öfver »korallrefven» (de röda lingonbären
under isen), och upptäckte nya öar och delade verlden sig emellan, och
rundt omkring stodo granträden och sågo på leken som allvarsamma
väktare; i synnerhet minns jag en stor, gammal, yfvig, långdcäggig gran, hvilken
hade en särdeles beskyddande uppsyn och såg ut som allas farfar.
Vid denna tid får man ofta ganska sköna stjernqvällar.
Stjernhim-meln lockar blicken och tanken uppåt med en mera odelad och sublim makt
än under någon annan årstid, emedan jorden nu icke äger en enda skymt
af någon årstids behag. Man går gerna upp på närmaste berg för att
beskåda himlen, och emedan kölden ännu icke är mycket sträng få barnen gå
med. De få roa sig att uppsöka polstjernan, lära känna de större
konstellationerna och taga reda på de planeter som äro uppe på synfältet. Med
villiga öron och vaket intresse lyssna de då till beskrifningen om vårt
solsystem, samt dess förhållande till vintergatan, man talar om
dubbelstjernorna, ja, man vågar till och med en gissning om nebulosorna. Tanken
svindlar vid aningen om skapelsens oändliga mångfald och storhet; men
ehuru vid den betraktelsen vår lilla frusna torftiga jord tycks försvinna som
ett stoftgrand under våra fotter, så gripes man dock af osägelig fröjd att
likväl få vara med i den chor af tal-lösa varelser, som från de otaliga
verl-darne tillbedjande lofsjunga Skaparen. — Och när man så går ned från
berget till den anspråkslösa boningen vid dess fot och samlas derinne till
aftonbönen och det heliga Ordets betraktande, då känner man att Guds
kärlek och nedlåtande frälsande ömhet är likaså stor som Hans vishet
och makt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
