Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lilla Norrlandsflickan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Det vet du icke hvilket han gör, der han går med Olle och fattigdom
på sitt håll, invände modern i det hon svepte sin slitna schal kring flickans
fotter; det är nog icke bättre för honom än för oss, tänker jag.
Men misströstan måste förr eller sednare stäckas, den hjelper icke i
nödens stund, den hjelper aldrig. Endast hopp, tro och förtröstan till Gud, kunna
hjelpa — och likasom om denna sanning nu ilat igenom den betrycktas hjerta,
sade hon hastigt, i det hon tog gossen vid handen: Ja, nog blir det väl alltid!
En blick uppåt den mulna himmelen tillkännagaf på hvilken hon tänkte, och till
hvilken hon kanske bad.
Och det blef väl!
— Se mor, det ljusnar der borta i skyn, sade Zachris, sedan de
tillrygga-lagt ett stycke väg. Han sträfvade och gick, han kämpade med trötthet och
hunger, men han klagade icke mer med gråtande röst, det gick ej an — för mors
skull, det hade han sett.
— Ja, jag ser att det lättnar på, min gosse, svarade modren •— om vi
bara vore ute ur denna långa skogen.
Länge dröjde dock ej förrän skogen var slut och en herregård plötsligt
visade sig för de vandrandes ögon. Det var en stor, grann herregård.
Öfver qvinnans ansigte flög ett leende vid denna syn — och hon blickade
än en gång upp mot Mmlahvalfvet; kanske hon nu tackade. Under tiden hade
det klarnat mer och mer upp; till och med solen skickade fram en stråle — det
var nästan vackert väder.
På den granna herregårdens stora gård sprungo fyra små flickor, glada
och rödblommiga, omkring i full lek, medan tvenne små gossar voro sysselsatta
med att köra en ståtlig bock för en liten släda. Det var icke första gången den
bocken kördes, det kunde man se, ty lian gick så lydigt åt det håll, han styrdes,
oaktadt de otaliga svängningar och krumbugter han derigenom måste göia; och
de små körsvennerna voro så skickliga i att sköta tömmarna och så snälla i att
sköta piskan, ty med denna klatschades blott i luften; bocken hörde, men kände
aldrig smällen.
— Nej se, mor! utbrast Zachris af förtjusning och pekade på
bockekipaget, då han med modern tågade framåt vid ena sidan af gården. Så roligt de
pojkarna ha!
— Det är små herrskapsbarn, ser du väl. förklarade modern i låg ton.
— Hvad är det för slags barn, frågade lilla Kerstin på moderns arm, ty
äfven bon var nu blott öga och öra för hvad som förekom.
— Det är sådana barn, som slippa frysa och svälta, svarade qvinnan, [-sådana-] {+så-
dana+} som ha allt hvad de behöfva, ja, mer till ändå och som icke bry sig om
fattiga ungar. Det låg en viss bitterhet i dessa ord. Arma qvinna, hon
luttrades svårt i bedröfvelsens och pröfningens ugn, och må vi ihågkomma, att endast
den är en fullkommen man, som icke felar på ett ord, — således ingen!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
