Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lilla Norrlandsflickan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De lekande barnen hade bemärkt de kommande och samlat sig i en klunga
för att betrakta dem såsom barn vanligtvis göra. Till och med bocken och hans
båda styresmän voro med.
Den fattiga qvinnan gick fram till dem, berättade hvarifrån hon var och
bad om nattherberge för sig och sina barn.
•— Vi ska’ fråga mamma, ja, vi ska’ be mamma, ja, det får ni säkert,
vänta litet! Så hördes de små rösterna svara om hvarandra, och så ilade hela
lilla barnaskaran in för att fråga mamma.
— Men herrskapsbarn bry sig ju ändå om oss fattiga, mor, sade Kerstin,
som nu blifvit nedsläppt från den moderliga armen, och blickade frågande upp
på modern.
•— Ja, jag har sagt det som icke var rätt, erkände denna — och hon
erkände det gerna.
Emellertid framställdes bönen om nattlogis för de vandrande af husets små
barn. Mamma lilla, de se så fattiga ut, de se så snälla ut, lilla flickan är så
stor som jag, få de bli qvar i natt, mamma? Så hördes åter de små rösterna
om livarandra.
Frun i huset, ett vackert fruntimmer i sina bästa år och med ett
kärleksfullt hjerta, åhörde denna petition med nöje och ihågkom de minnesvärda orden:
»Förgäter icke att herbergera, ty dermed hafva somliga fått englar, ovetande,
till herberges».
— Ja, gerna, mina barn! svarade hon. I Norrland är stor nöd; säkert
har den drifvit dessa fattiga ut för att söka sitt lifsuppehälle annorstädes.
Barnaskaran rusade så ut igen med det lyckliga svaret till de främmande.
Att se alla dessa barn nu stående inför livarandra, var en tafla i den mest
kontrasterande färgton. De ena betraktade de andra och tänkte på nöden, som
drifvit dem ut att tigga, men visste ytterst dock icke hvad nöd ville säga, ty
erfarenheten hade icke lärt dem derom; dessa andra åter betraktade de förra och
tänkte på lyckan, som förskonade dem ifrån köld och hunger, och gaf dem allt
livad de behöfde, och detta var för dessa fattiga små ett oklart begrepp, eller
åtminstone ett oerfaret förhållande. De ena hade frodiga, rödblommiga ansigten,
de andra aftärda och frostbitna. Men den ena barnablicken söker den andra,
lif-var och lockar; det är som en dragningskraft dem emellan — och det var så
äfven här. Snart hade de små tiggarbarnen vunnit de andra barnens hjertan.
Man täflade om att visa dem till köket, att bedja hushållerskan gifva dem mycken
mat och god mat — och så kunde man ej nog betrakta dem under det de åto af
den myckna maten.
Då morgondagen kom inbjödos de fattiga att stanna öfver densamma på
herregården. Den godlijertade frun i huset, som sjelf funnit att hon herbergerat
snälla barn och en stackars mor, som ingalunda hade till yrke att stryka landet
omkring, efterkom med nöje sina små flickors anhållan liärom. Och på gården
lekte man ånyo — och bocken kördes. Den fattiga gossen fick köra, såsom de
andra gossarna och den fattiga flickan fick åka såsom de andra flickorna; roligare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
