Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lilla Norrlandsflickan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hade de aldrig i sitt lif haft. Kerstin satt i den lilla slädan så glad och förnöjd
med rönnbärsklasen i handen, ty den tycktes hon ej kunna skilja sig vid. En
prinsessa kunde ej känna sig lyckligare.
— Tycker du så mycket om de der bären, Kerstin, frågade henne en af
lekkamraterna, det är ju gamla, vissnade, otäcka rönnhär, inte är det något vackert!
— Men jag tycker om dem ändå, jag, svarade Kerstin, och svängde
klasen i luften med strålande blick derpå, som om hon haft alla Perus skatter i sin
hand. Jag leker att det är röda perlor, de se ut så, säger mamma.
Ett fruntimmer i familjen, hvars hjerta Kerstin också vunnit, hade
några små röda korallperlor, hvilka hon uppträdde på en snodd och knöt Kerstin
om halsen.
— Se här får du röda perlor, som äro verkliga och aldrig vissna, min lilla
Kerstin, sade hon, dem kan du hafva så länge du vill.
— Åh, så grant, utropade flickan och släppte rönnbärsqvisten; — den hade
nu mistat sin magnetiska kraft och de riktiga perlorna hade segrat.
— Det der passar illa till dina trasiga kläder, Kerstin, förklarade modern,
de perlorna äro för granna för dig.
Hastigt höljde Kerstin sin lilla slitna halsduk öfver halsbandet, liksom
ville hon säga: det behöfver ingen se mina perlor; jag har dem och det är nog.
Och ingen fick heller mer se de röda perlorna; de gömdes alltjemt under den
slitna halsduken.
Kerstin skulle äfven bese barnkammaren och alla dockorna och leksakerna;
detta var en förbluffande syn; ögonen kunde knappt hinna med till allt, och
tankar och begrepp blefvo långt efter. -En af de fyra små systrarna gaf också
Kerstin en pepparkaka, ty traktat måste det naturligtvis äfven bjudas, man lifvas
betydligt deraf.
— Hvad är det? frågade Kerstin, och tog pepparkakan med varsam hand,
duger det att äta?
Alla små systrarna skrattade högljudt. Visst duger det att äta, det är ju
pepparkaka, ser du väl! Smaka, får du känna — är det inte godt?
— Jo, så godt det var! Får ni sådant bröd, ni?
— Inte är det bröd, Kerstin, — så dum du är! — Det är ju småbröd,
sådant som vi få till kaffe och thé!
— Säll vard’t er, som får sådant! — och Kerstin åt och njöt af
pepparkakan.
— Åh, vi få mycket mer än det, må du tro; vi få russin och mandel, och
fikon också ibland, det är bättre, det.
— Det vet jag inte hvad det är! Hvad ni får mycket! Ni måtte tacka
Gud bra mycket! — fortfor Kerstin.
— Hur då, du?
— Jo, när ni får så mycket godt!
— Ja, vi läsa våra böner både morgon ocli qväll, förstås!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
