Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt äldsta näringsfång. (Säljakt.) Av Ernst Klein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132
Ernst Klein
En viktig, tvivelsutan uråldrig modifikation av spjutet har dock
visat sig nyttig och kommit till den vidsträcktaste användning vid
säl-jakten. Vid sidan av det vanliga, med fastsittande spets försedda
spjutet, väckaren, käxstaken, bild 3, som dessutom tjänar som stav och
ispik och är försedd med en i många avseenden nyttig hake, begagnas
också harpunen, säljärnet, vars spets är löst påträdd på skaftet och lätt
skiljer sig från detta, bild 2. I stället förenas den med jägarens hand
med en stark lina, som gör det möjligt att hålla och trötta ut det
fångade djuret, till dess man får tillfälle att döda det. Harpunen, som
har en världsvid utbredning och förekommer redan på några av de
tidigaste kulturstadierna, är speciellt avsedd för fångst av stora
vattendjur.
Överrumpling och direkt angrepp på sälen förekommer ännu i dag
sporadiskt under särskilt gynnsamma förhållanden i Sverige. Som
typiska torde man få anse de väldiga blodbad, vilka tid efter annan
om vintern kunna anställas på gråsälsflockar, vilka råkat bli avstängda
från öppet vatten genom en plötslig köldknäpp och i denna situation
upptäckas av skärgårdsbor. Dessa tillfällighetsjakter, som tvivelsutan
förr spelade en långt större roll, emedan man då höll noggrann utkik
efter sådana lägenheter till fångst, påminna om färingarnas förfärliga
blodbad på grindvalar, när de förirrat sig in i någon fjord, eller den
hejdlösa köttorgie, som ankomsten av en strandad val framkallar på
Grönland. Ekman1 anför ett dylikt tillfälle, som inträffade 1908
mellan Brämön och Hernön i Medelpad, då omkring 1,200 gråsälar slogos
ihjäl. Själv har jag av gammalt folk på Singö i Uppland hört talas om
ett liknande tillfälle, då man slaktade gråsäl oavbrutet i flera dagar.
Som vapen begagnades ingenting annat än åror eller vilka spakar som
helst. Det gällde bara att slå, så att man träffade sälen ovanför nosen,
där skallen är ganska tunn. Dog han inte strax, så domnade han i
alla fall.
Från samma trakt av Upplands skärgård härrör en nu hundraårig,
särdeles vederhäftig skildring av överjägmästaren G. Holmers.2 Här
skildras, huru man gav sig ut i lag på tolv till tjugo man på den
drivis, som kunde komma seglande ute på Ålands hav under februari
och mars, för att söka gråsäls-läger. Man begagnade, liksom Runö-
1 S. Ekman. Norrlands jakt och fiske, s. 250.
2 G. Holmers. Anteckningar om sättet att skjuta och fånga skalar uti Norra skärgården
af Stockholms Län. Stockholm 1828.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
