Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt äldsta näringsfång. (Säljakt.) Av Ernst Klein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
V år t äldsta näringsfång
133
Bild 2. Tre harpunspetsar. a. Nyare typ med rörliga hullingar. b. ’Skäljärn’ i
träfodral. c. Trekantig harpun med lina och lekare. Nordiska museet.
borna ännu göra, när de söka kut, d. v. s. sälungar, särskilt
dresserade hundar. Träffade man på ett läger, »börjas genast ett väldigt
blodbad; med sina pikstavar mörda de i hast så många gamla skälar,
som ej hinna rädda sig i brunnarne. — Kutarne sparas till sist, emedan
de ännu äro för unga och tröga att söka rädda sig, ehuru de kunna
vara 3 à 5 veckor gamla och hafwa ända till 3 Ltt speck». Holmers
skildring ger ett ganska livligt intryck av närkampen mellan man och
säl. »Ofta händer, att någon mycket stor skäl af han-slägtet sätter sig
till motwärn och kastar sig mot karlen samt hotar honom både med
bett och klor; de bruka då wanligen kasta åt honom sin läderhandske,
och medan skälen i illska biter i den, slår jägaren honom öfwer nosen
eller hufwudet med pikstafwen, hwilket några gånger upprepadt
dödar honom.» — Själv har jag av gamla roslagsfiskare hört om ett
annat sätt: man stack tummen och pekfingret i den skadade sälens
ögon och klämde till. Det bländade djuret blev sedan lättare att få
slag på. Men nog fick man vara kvick och måtta rätt, annars kunde
man lätt bli av med tummen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
