Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt äldsta näringsfång. (Säljakt.) Av Ernst Klein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
Ernst Klein
Bild Bommarna på Norrbån vid Harstena,
där hundratals sälar ljutit döden.
meter inåt kobben, för att med ett par tvärs över klyftan lagda
bommar åstadkomma ett vid jakten passligt trafikhinder för sälen, bild 5.
Vi skola sedan se, hur ödesdigra dessa enkla dammar och bommar
kunna bli för det enfaldiga och tafatta villebrådet.
När som helst vid öppet vatten, men vanligast om vårarna och
höstarna, kan det laga ihop sig till sälslag. Gråsälen kan visserligen
både äta och sova i sjön, men han tycker i alla fall om att då och då
dra sig på landbacken, helst efter hårt väder. Om våren behöver han
dessutom skubba vinterhåren av sig. Han är den sällskapssjukaste
varelse, man kan tänka sig, och trivs bara i stora flockar, ju trängre
dess bättre. Samtidigt är han dock rätt kräsen och känslig för att den
plats, där han skall idka sällskapsliv, är lugn och ostörd av människor
— de enda fiender han behöver frukta. Detta hans behov veta
har-stenaborna sedan gammalt att tillmötesgå. Ingen båt går i onödan
nära sälbådorna, intet skott lossas inom flera kilometers radie, och
främlingar, om det så varit själva kungliga flottan, ha fått lära sig att
respektera »själafriden» i denna del av världen. Därför händer det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
