Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt äldsta näringsfång. (Säljakt.) Av Ernst Klein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
V år t äldsta näringsfång
139
Bild 7. Sälslaget i full gång. Harstena.
ger i krum ute på isen och kallar på sjökalven genom att böla. Och det
står icke länge på, förrän denne närmar sig i den tron, att den skall få
en ny maka–. Men nu blir det ingen maka, den finner, utan ett
kastspjut, ingen vällust, utan en snara–)>. Skildringen bär en
tydlig katolsk prägel med sin varning mot kärlekens lockelser. I en
ypperlig uppsats från Österbotten av J. D. Cneiff, publicerad år 1757 i
Vetenskapsakademiens handlingar, finna vi, att jägarna begagna
»hölandet» som »skyddande likhet», liksom de också i övrigt bete sig som
sälar, när de på isen söka krypa inom skotthåll, en praktik, som jag
ännu i våra dagar hört beskrivas från svenska kusten. Osannolikt är
det ej, att man med stor skicklighet i konsten kunnat komma bytet så
nära, att även ett harpunkast nått fram. Hållet med de gamla bössorna
var ej så långt — omkring 40 steg (36 meter) — och harpunen, bild
3, kastas ännu idag av runöborna träffsäkert på 20 famnar. Olaus
Magnus skildring kan sålunda vara riktig, när det gällt den dumma, men
sällskapliga gråsälen. Med »bölande» från stranden lockas ännu ofta
vikaren och gråsälen inom skotthåll vid öppet vatten, bild 9. Måhända
har man också på detta sätt kunnat få bytet inom harpunhåll.
Dessutom synes det sannolikt, att man här har att söka ett av de få tillfäl-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
