Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt äldsta näringsfång. (Säljakt.) Av Ernst Klein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140
Ernst Klein
len, då det kan tänkas ha varit lämpligt att skjuta säl med båge eller
armborst på den tid, då man ännu ej hade bössor. Ty lyckas man
dödligt såra sälen, när den befinner sig på grunt vatten, sjunker den
visserligen i regel rätt fort, men det gör ingenting, ty med en med
hul-ling försedd, lång pik, t. ex. en vid ett skaft ordentligt fästad harpun,
kan man lätt få upp den. På samma sätt får man ännu alltid göra, när
man skjutit simmande säl, om man ej lyckas hugga fast i den, innan
den går i kvav. Den tysta pilen har dessutom haft fördelen att ej
skrämma de andra sälarna från platsen, vare sig den missat eller gjort
en riktig fullträff. Jägaren har därför med båge eller armborst haft
tillfälle till upprepade skott.
En annan direkt angreppsmetod, som ännu stundom praktiseras vid
våra kuster, är den att vakta sälen vid dess andningshål och hugga den
med harpunen. Framför allt har man utsikt att få gråsäl på detta
sätt, emedan den i regel bara har ett fåtal hål: en brunn, där den
kryper upp, en som är lagom att sticka upp huvudet i, och någon
mindre, där den precis får plats för nosen. Dessa hål ligga dessutom
i regel oskyddade och rätt nära varandra, så att man lätt kan bevaka
dem. Är jägaren ensam, täcker han till alla hålen utom ett, där han
sparkar ned snö, för att av dess rörelser bli varskodd, när sälen
kommer. Han står nu stilla och så pass långt ifrån, att sälen ej ser honom.
Så fort djuret sticker upp nosen, kastar han harpunen, som tränger in
genom hud och späck och blir sittande. Nu gäller det att låta linan
löpa ut, så att den förskräckta sälen inte tar en med sig ned i djupet
eller rycker omkull en över vaken. I stället gäller det att ta spjärn
och hålla linan, medan det tunga bytet vältrar sig i djupet. Förr eller
senare måste det upp till ytan igen, och då får man ha bössan,
pikstaven eller i värsta fall kniven redo för att avsluta striden. Ofta går
detta inte på en gång, och det händer, att jägaren inte orkar hålla,
utan måste låta sälen gå med harpun och lina. I regel lyckas han dock,
och då kommer nästa kapitel: att hala upp den tunga besten på isen.
Tack vare långvarig övning och några knep plägar också det gå.
Sälen är blank och hal, och får man honom på rygg och repet
ordentligt fast genom underkäken och runt om näsan eller under
framlab-barna, följer han med rätt bra. På så sätt släpas han också hem eller
till båten.
Vikaren har många hål i isen och döljer dessutom, särskilt den tid
han har ungar, sina brunnar under snödrivor och iskast. På sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
