Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt äldsta näringsfång. (Säljakt.) Av Ernst Klein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144
Ernst Klein
Bild ic. ’Vikarklor’ att fånga säl på. Runo, Estland. Nordiska museet.
räckligt stora och säkra för att bedriva säljakt ute i havet. Sedan
slutet av i joo-talet, alltså i väl 350 år, ha våra skärkarlar varit väpnade
med bössor, dugliga till sälskytte. I vad mån båtarna ensamt påverkat
jaktmetoderna, kan ej historiskt fastställas. Under stenåldern kunde
man paddla sig ut till de yttre skären, därifrån man kunde gå på isen
eller jaga från stranden. Det förefaller dock sannolikt, att man med de
bättre båtarna, kanske från romersk järnålder, småningom lärt sig att
följa drivisen till havs om vårvintern för att söka upp de
gråsäls-flockar, som erbjödo ett så lockande byte för klubbor och spjut. John
Nihlén har (i Gotlands stenåldersboplatser) påpekat möjligheten av
att flera s. k. spjutspetsar, som under tiden omkring Kristi födelse
börja uppträda i de gotländska gravfynden, äro harpuner för säljakt.
Likheten mellan dessa och moderna ’säljärn’ är verkligen slående. Från
denna period ha vi ju åtskilliga båtfynd från Norden, främst den
sles-vigska Nydamsbåten, som visa, att man hade farkoster, som gott och
väl räckte till för säljaktsfärder till havs.
För min del vill jag då gärna tro, att de djärva, om äkta fornnordiskt
sjömanskap påminnande säljaktsfärder, vilkas sista rester vi i vår
motortid kunna bevittna, gå tillbaka till tider, som ligga före
vikingafärderna. Det förefaller mig t. o. m. ej omöjligt, att vanan att varje
förvår i väpnade skaror lämna sin egen kust och den ej sällan
ofrivilliga överfarten till främmande land rent av kan ha blivit en av
de viktigaste impulserna till vikingalivet. Den tanken har jag haft,
alltsedan jag första gången gick ombord på en säljagande liten
runö-skuta utanför Ösel en stormig höstdag. Ingenting kunde verka mera
vikingatid än detta högstammiga, odäckade, svarttjärade, grovtäljda
fartyg med dess innanmäte av råa hudar och späck och dess besättning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
