Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Modelejon i bondedräkt på 1600- och 1700-talen. Av Sigfrid Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
17 o Sigfrid Svensson-
från Lima socken i Dalarna, att »af allmogens umgänge med de
norska har åtskilligt mer kostsam klädnad blifwit införd». I Sverige i
övrigt är det annars västgötaknallarna, som få skulden för den
tilltagande lyxen. Från St. Tuna omtalas t. ex. 1743 »handelskiöp hos
the her sig mycket uppehollende boråsboer». På en sockenstämma i
Kvärrestad i Skåne framföres 1817 en underdånig bön, att »en hop
med utländska tyger kringvandrande försäljare, som med sina varor
reta den oförståndige och till högmod benägne, mötte förbiudas».
År 179 5 gör greve K. A. Ehrensvärd en resa genom Skåne och för
under denna utförlig dagbok. När han kommer till trakten av
Örkel-ljunga i nordligaste Skåne, finner han, att bonden där är klädd i blå
eller grå kläder med mässingsknappar och sydda »på aflagd engelska
eller aflagd franska». Han träffar alltså på den justaucorps, som ovan
beskrivits, bild 2. Den sätter hans sinne i svallning, och aldrig ha
modelejon i bondedräkt tillförene fått en sådan avbasning:
»Här röjdes bland allmogen den osmakliga apningsvanan utan
behof. Bönderna tro sig fullborda en skyldighet när de uppdraga
sprätt-hökens fordna dräkter, engelska och franska till klippningen, dem
deras egna bönder (d. v. s. Englands och Frankrikes) aldrig nyttja
eller villja nyttja.
Apning från apor.
Ty bondens klädnad, äfven som soldatens bör vara en riktig
beklädnad och ej ett spöke af en vålnad. När bonden visar sig i en
skådespels-råck med rakt hår och trädskor blir denna förening outsägeligt löjlig.
Det är besynnerligt med oskulden. Den blir som dygden djurisk, när
den går för långt.
Utländska allmogen har ej apningsfelet, hvilket fel härrör af brist
på kraft af hwad som stämplar en nation. Ingen piga i Paris har
nånsin trädt en spetsig klack, då vår goda bondgumma sätter straxt i
purpur hwad en drottning brukte af gulltyg.»
Det kan kanske synas, som om den uppsats, som här föreligger, inte
egentligen är något annat än ett försök att med årtal och citerade
författare och protokoll bevisa riktigheten av de ovan återgivna
aristokratiska uppfattningarna om svenskt folkligt dräktskick. Och vad
ytterligare är: att visa, att denna uppfattning har en ännu vidare
utsträckning, än vad Ehrensvärd gör gällande. Ty i motsats till den
yngre dräkt, som han ovan har karakteriserat, ställer han i alla fall
som »nationell» den svarta dräkt, som han på andra håll mött i land-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
