Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hur klövjestigen blev landsväg. Av Gösta Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2JO Gösta Berg
serligen här och var inom de ovan berörda trakterna, men i allmänhet
äro de av sådan beskaffenhet, att de endast med svårighet kunna
trafikeras med hjuldon. I dessa på kommunikationer vanlottade trakter
har befolkningen därför under sommartiden ingen annan utväg än
att bära på ryggen, klövja eller på släpa eller drög framforsla de
förnödenheter, som de behöva skaffa hem, och de jordbruksprodukter,
som de kunna ha att avsätta» (Paul Hellström, Norrlands jordbruk).
Något mer än ett halvt sekel tillbaka och man kunde även i våra
sydligaste provinser möta liknande förhållanden: I Göinge låg på
gränsen mellan Skåne och Småland den betydande gården Ekön. »Ännu i
mitten av 1800-talet ledde ej någon körväg till hemmanet, utan säden
klövjades till kvarnen.–-Som gränsgård har den ett idealiskt
läge, stängd av mossarna från förbindelser åt fiendehåll och med en
oländig förbindelse endast åt egen socken» (Sven A. Lovén i
Österlings Nicolovius och Söderslätt).
Klövjning har över hela landet sedan gammalt varit ett av de mest
brukade transportsätten. Det är väl bekant sedan medeltiden, och
klövjningsutrustningar från nyare tid finnas tillvaratagna även från
flera sydsvenska landskap. Klövjegodset var ej blott egna
förnödenheter och gårdens produkter, också handelsvarorna klövjades. Linné
har räddat åt oss i sin Wästgöta-Resa (1746) en liten belysande scen
från landsvägen mellan Fellingsbro i Västmanland och Glanshammar
i Närke: »Westgötar mötte oss trenne stycken, som drefwo 21 löse
hästar, lastade med Westgöte gods–-».
Vilja vi ha en åskådlig bild av den forntida samfärdseln, måste vi
emellertid i våra dagar vända oss till Dalarnas och (södra) Norrlands
fäbodkultur. Den ålderdomlighet, som — grundad på en mängd
olikartade faktorer — i så mycket annat präglar denna odling, är
också på samfärdselns område väl märkbar. Endast använd
sommartid för uppdrivandet av kreatursflocken till fäboden och för de
nödvändigaste provianteringsfärderna med klövjehästen eller den enkelt
men praktiskt sammansatta släpan, bild 3, har vägen här ägnats precis
den minsta omvårdnad, som var oundgänglig för dess ändamål.
Fäbodstigen måste naturligen ofta passera stora myrar och sidlänta
marker — fäbodarna ligga som bekant ej sällan många mil från byn
och bygden. Anläggandet och underhållet på sådana ställen av
myr-spänger har mången gång blivit en av fäbodlagets viktigaste uppgif-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
