Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hur klövjestigen blev landsväg. Av Gösta Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2JO
Gösta Berg
i sin resedagbok från Småland 1778 observerat, hur detta gick till:
»Förbättringen har skolat skedt uppå de mäst sanka och följagteligen
wärsta ställen på det sätt, at wägen blifwit belagd med ett duktigt lag
granris, deråfwanpå ett lag lera, deråfwanpå groft grus, och sist finare
med sand öfwerst, lösa stenar större och smärre woro så afräfsade at
nästan intet tekn til sådant syntes och skola desse wägar uppå sådant
sätt innom 2: ne år blifwit så hårde, at om aldrig så starkt rägn infaller
löper wattnet efter kullringen straxt af, så at de icke blifwa djupa».
Det adertonde århundradets ekonomiska författare voro synnerligen
intresserade av dessa och liknande vägförbättringar. Egenartad är
Carl Hårlemans iakttagelse i hans reseskildring från Mälarlandskapen,
att man pålade vägarna i kanterna. Detta var ur virkeshushållningens
synpunkt för Hårleman en nagel i ögat. Han räknade ut, att i
Sörmland åtgingo 3 6,000 pålar på en mil, och tar tillfället i akt att plädera
för stensättning. Också klagar han på hur olämpligt vägunderhållet
är anordnat, och klandrar, att det sker på de minst passande tiderna
under året. Hans förslag går ut på åtgärder, som komma våra dagars
vägkasse- och entreprenadsystem nära.
Säkerligen var också allt intresse, som kunde uppdrivas, av nöden,
när det gällde kommunikationernas förbättrande. Särskilt de
främmande resenärerna ha givit oss skildringar, som i ali sin drastiska
åskådlighet inte vittna om någon hög kulturnivå i vårt land, när det
gäller dessa ting. Man må emellertid vid studiet av dessa
reseberättelser betänka, att det vanligen var stora följen, som drogo fram genom
landet, och att de ofta hade till förfogande ytterst opraktiska, klumpiga
och tunga karosser eller resvagnar. »Der skal 24 heste til alle vognene,
og dend, der saae os i Tyrkiet, skulle tencke, at det var een Caravane»,
skriver dansken Jacob Bircherod i sin resedagbok 1720. Men likväl
måste man studsa vid hans livfulla skildring från Bråby i Småland:
»Landet er som en ørck, og ieg seer her intet, uden det, ieg föran har
sagt: skove, bierge och stoere klipper. Mangen een er miile lang, og
baade vanskelig at bestiege, og igien at komme neder af. Hestene kand
offte icke regiere Vognen, og naar helden kommer, saa raaber
for-rideren: Backa, backa; og derpaa springer neder af hesten for at
spende hiulene fast. Du maa vide, ved det, ieg nu tåler om klipper, at
om der i forrige tiider var eet land, som fløed med melck og hunning,
saa flyder i dag Generalens Vogn med ungersck viin, og det, siden at
vi kom over det sidste bierg.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
