Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Läkedomskonst. Av Louise Hagberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Läkedomskonst 299
ljud plägar uppstå i ledgångarna. »Det brakar i lederna», sade man.
Nu kan det ibland hända, att en grangren ute i skogen sitter och
knarrar emot en annan. Tar man då ett stycke av en dylik gren,
botar det, om det bindes fast vid det sjuka stället. Ett vanligt sätt var
annars att låta någon klok hugga bort knarren, vilket vanligen gick
till på så sätt, att den sjuke lade sig i en dörröppning med den sjuka
lemmen tvärs över tröskeln. Innanför stod den kloka och högg med
en yxa eller bila å ömse sidor om den sjuka leden, sägande: »Jag
hugger och jag hugger». »Vad hugger du för?» skulle den sjuke fråga.
»Jag hugger knarren ur le’ och i ve’.» Detta skulle ske tre gånger.
I stället för tröskeln kunde även en huggkubbe användas, bild 3 b.
Särskilt skickad till att böta knarren var en »förstfödd», i ali
synnerhet om denne därtill var ett söndagsbarn.
Något, som mycket brukade gå till låns, var ’vårbundna’ eller
’vål-bundna’ träd. Dessa nyttjades företrädesvis för barn, vilka ledo av
ältan eller engelska sjukan. Den ’valbundna kvisten’, som det hette i
Gästrikland, utgjordes av en naturvuxen grenögla, genom vilken det
sjuka barnet drogs motsols under uttalandet av en viss formel. En lös
grenögla var bekväm att ha, ty den hade man ju ständigt till hands.
Men fanns ett levande vålbundet träd i närheten, var det större makt
i detta. Genomträdandet i ett dylikt träd skulle ske vid solnedgången,
tre gånger motsols och tre torsdagar å rad. Den som stod och tog
emot barnet, skulle varje gång fråga, varför den andre trädde igenom
trädet, varpå denna svarade: »Därför att gossen (flickan) är
vål-bunden». Ibland nämndes även namnet. En gosse drogs från höger
och en flicka från vänster, och en remsa av linnet eller något annat
plagg skulle bindas om en kvist på trädet, eller också lämnades hela
plagget kvar. Ett vålbundet träd tordes heller ingen göra åverkan på,
bild 4 och 5. Detta förfaringssätt, s. k. ’smöjning’ (smöja = draga
eller träda igenom), har även kunnat ske på en mängd andra sätt.
Man ser sålunda ofta omtalat i tidningarna, huru uppe i Norrland
sjuka blivit ’jorddragna’, dragna genom en därför anordnad liten
jordtunnel, bild 6.
Ehuru icke i samma utsträckning som i sydligare länder ha dock
även hos oss vissa slag av amuletter plägat bäras till skydd mot
förtrollning och sjukdom och särskilt använts vid barnsjukdomar,
såsom ältan, ett slags oregelbunden barnfrossa, samt skärvan eller
riset, som yttrar sig i långsam avtyning och felaktig utveckling av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
