Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Läkedomskonst. Av Louise Hagberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30 6 Louise Hagberg
vatten och så vidare och därvid råkade till att skada ett dylikt väsen
eller tog något, som tillhörde de osynliga makterna. Särskilt farligt
var det att orena eller hälla ut något, i synnerhet hett vatten, på
platser, där älvorna plägade att hålla till. Var sådana små varelser hade
dansat, kunde man se, ty där var gräset avnött i en ring, s. k.
’älva-ring’, ’älvring’ eller ’älvadans’. Enligt naturvetenskaplig förklaring
bildas dylika ringar på grund av förekomsten av vissa gräs- eller
svamparter, vilka cirkelformigt utbreda sig i gräsmattan. De voro
’stygga att komma i’. Tog man sig icke i akt, kunde man skada dem,
och då hämnades de genom något hastigt påkommet ont, svullnad,
värk, utslag eller dylikt. Ett kraftigt medel mot ’älvabläst’ eller
’bläd-derros’ var älvanäver (Marchantia polymorpha, lungmossa), vars blad
skulle plockas vid midnattstid, om man nu vågade göra det vid en så
farlig timme. Bladen skulle brännas under den sjuke, så att röken steg
upp mot de angripna delarna av kroppen. Älvabläst kunde även
botas genom att den sjuke lade sig på en smedshärd, öste över sig med
kolstybb och lät blåsa på sig med smedsbälgen eller tvättade den sjuka
kroppen i vatten, som det blåsts på med denna, bild 9.
Älvorna troddes i synnerhet oroa småbarn genom att dia deras
fingrar och tår med den påföljd, att de började att magra och
avtyna. Då var det ingen annan råd än att vända sig till någon klok
gumma och anmoda henne om att offra för barnet och på så sätt
blidka älvorna. I mellersta Sverige, såsom i Uppland, Södermanland
och Västmanland, har detta då vanligen skett genom offer vid en så
kallad älvkvarn eller offersten, bild 10. Där infann sig då den kloka
endera vid soluppgången eller vid solnedgången och naturligtvis helst
en torsdag, smorde fördjupningarna eller skålarna i kvarnen med fett
och offrade så däri mynt, knappnålar eller stundom små dockor,
förfärdigade av lappar från den sjukes kläder. Ännu i slutet av
1880-talet förekommo dylika offer, bild 11.
Älvorna ha beskrivits än som små, små människoliknande varelser
och än som uppträdande i djurgestalt, såsom larver, ödlor, flygmyror
m. m. Professor L. Backman har i en avhandling om ’älvabläst’,
berättat, att när han år 1922 var bosatt nere i Småland, söktes han en
dag av en gubbe, vilken hade fått bältros. Gubben fick läkemedel
mot sjukdomen, men icke förty hade man kort därefter iakttagit
honom, under det att han höll på att offra penningar i en myrstack.
Med ryggen vänd mot denna kastade han utan att se sig om några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
