Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den finländska herrgården av 1700-talstyp. Av Kurt Antell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
33o
Kurt Antell
i sydvästra Finland, de yppersta exponenterna för tidens smak.
Godsägarna utgjordes icke mera av den gamla jordadeln, som genom
reduktionen och manspillan i krigen till stor del förlorat sina positioner i
hemlandet och för bättre utkomst skull sökt sig över till Sverige. I
dess ställe hade trätt nya militär- och ämbetsmannasläkter av adlig,
ofta utländsk börd samt köpmän och bruksidkare. Denna för
Finland karakteristiska utveckling kan här blott antydas. I det följande
skola vi stifta bekantskap med några nya företeelser på den finländska
herrgårdskulturens område.
Generallöjtnanten och landshövdingen Anders Henrik Ramsay, som
i slutet av 1750-talet blivit ensam ägare till det gamla familjegodset
Jackarby i Borgå socken, skapade efter hand kring detta en av den
tidens största jordbesittningar, till vilken han genom gifte med en
medlem av släkten Hising fogade det nyssnämnda Esbogård. Ett
utslag av landshövdingens praktiska driftighet var den reformatoriska
verksamhet han utvecklade på sina gods med hemmansutflyttningar,
torpanläggningar och kärrodlingar, vilkas make icke skådats. En
mindre sympatisk sida hos denne högtställde ämbetsman framträdde
i ett ihärdigt och framgångsrikt processande, som förvärvat honom
namnet Finlands störste processmakare. I grannsocknen Pernå
bildade karolinen, generallöjtnant Robert Muhl genom olika jordförvärv
en icke mindre betydande possession med Tervik såsom centrum. Även
här var den inre utvecklingen av exempelgivande betydelse för
jordbruksnäringen, särskilt under Muhls efterträdare av ätten de Geer.
Man har skäl att räkna med att byggnaderna och inredningen på
dylika storgods giva prov på det bästa tiden hade att bjuda på.
Tervik betecknades redan 1736 i säterirannsakningslängden såsom
»överflödigt bebyggt». Det nyrenoverade karaktärshuset uppvisade den på
orten traditionella utvidgade sexrumsplanen med förstuga och stor
sal i husets mitt samt fyra lika stora kamrar på vardera sidan. Den
första beskrivningen av byggnaden i fråga av år 1781 anger, att
väggarna äro brädfodrade och anstrukna samt taket — antagligen ett
sadeltak — av tjärat spån. Sals- och kammarväggarna voro försedda
med »målad spegelpaneling» upp till mellantaken, även de panelade
och anstrukna. Väggpanelen, i de olika rummen varierande i färgerna
pärlgrått, gult, lavendel och grönt, är ännu genomgående bevarad,
trots att de ursprungliga enkeldörrarna i början av 1800-talet delvis
ersattes med »dubbla franska». Till mangården hörde tvenne symme-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
