Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rökt skinka, torkade gäddor och surströmming. Av Gösta Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140
Gösta Berg
djurriket, nämligen syrningen i dess olika former. Även här har Linné,
som hade läkarens skarpblick för allt som rörde dieten, i sin dagbok
från en resa i Dalarna 1734 bevarat åt oss en värdefull och upplysande
notis. Från Älvdalen antecknar han nämligen, att »lundsfisk beredes
så, att om vårtiden, då fisk fås till större qvantitet än användes till
daglig föda, rimsaltas han uti eget blodvatten i träkar och gömmes till
vintren, nedgrafven i skogen och jorden som kål, då han har ungefär
samma art som sur strömming eller sur sik». Också i Lima socken i
Västerdalarna hade man lundsfisk »som inlades uti näfver eller bark,
bevarades uti bergsklyftor och kalla hål, luktade illa, var röd vid
benen, sades stekt vara delicat för dem, som behagade». Från norra
Västerbotten skriver en resenär år 1800 om en liknande föda, att han
fick framsatt för sig »en slags löst saltad fisk, okokad, som väl var en
ovan, men ej just så osmaklig rätt» (I norrlandsstäder och
lapplands-bygd).
Detta är alltså intet annat än den läckerhet, som ännu
mångenstädes uppskattas i form av surströmming och gravlax. Måhända kan
det för vår tids surströmmingsälskare vara av intresse att höra, hur
deras idol tillagades i en äldre tid. Jag anför därför här ett av de
utförligaste och samvetsgrannaste recepten, nedtecknat år 1780 av Abraham
Hülphers i Ångermanland.
»Sedan strömmingen är gelad och skölgd, lägges den i kolfat halft
dygn eller mer, at wattnet får wäl rinna af, och skadar ej om den blir
mjuk. Til en fjerding sådan, tages sönderstött salt 7 mark i början af
sommaren, men 6 mark emot hösten, som blandas tilhopa i något stort
käril, och med händerna röres om; lägges sedan i Tunnor med salt
ofwanpå; när den stått i 8 a 14 dagar öppet, slås bottnen til, och
stjel-pes omkull, då strömmingen surnar, men gjöres et swickhol med tapp
på öfre sidan, som öpnas ibland, at wädret kan utgå, under gäsningen.
Denne beskrifning är meddelt ifrån Hernösand, såsom pålitelig.»
Hos bönderna användes surströmmingen som vardagskost, och i
allsynnerhet var den guterad som matsäck på resor och jaktfärder. Vad
som i våra dagar blivit en delikatess för gurmeterna var den gången
grå vardag och bister nödvändighet. Ty så bör man i första hand
betrakta denna metod, som är allmänt brukad över hela nordligaste
Europa och norra Asien ända bort till Japan. Den berömde
polarforskaren Adolf Erik Nordenskiöld, som efter vad det vill synas inte
var någon älskare av de exotiska rätter, han i rikt mått fick smaka på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
