Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Villa Malta och den svenska konstnärskolonien i Rom för hundra år sedan. Av Thure Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Villa Malta
153
Listan skulle kunna göras mångdubbelt längre bara med svenskarna.
Det var tidtals ett helt litet hov han hade omkring sig, och han
uppträdde nästan som en furste, efter ordinära konstnärsförhållanden
sett. »Byström lever som en herre, åker i vagn, har drängar etc.»,
skriver Lauréus. Man misstar sig inte på tonen och naturligtvis fanns
det belackare till ståten, även om ingen var modig nog att öppet
påminna Byström om hans dödlighet. Det gjorde man helst på bakvägar.
Så begagnade Anckarsvärd under många år allt sitt inflytande för att
skada Byström i hemlandet och särskilt hos Karl XIV Johan, till
förmån för sin vän Fogelberg.
Denne, som ju av naturen var betydligt mera enstörig och allvarlig
till sin läggning, höll sig ganska isolerad från kretsen på och kring
Villa Malta. Strax efter sin ankomst till Rom, hade han erhållit och
mottagit ali möjlig hjälp av sin något äldre yrkesbroder, men något
hjärtligare förhållande uppstod aldrig mellan dem. Det förekom inte
heller någon öppen brytning, men under det Byström aldrig då eller
senare uttalade sig annat än erkännsamt och fördelaktigt om
Fogelbergs talang och karaktär, hade denne svårare att avhålla sig från
förklenande yttranden om sin till en början lyckligare medtävlare.
Som ett bevis bland många andra på Byströms alltid välvilliga
inställning till sin medtävlare förtjänar anföras, att han efter Göthes
död frivilligt avstod från den del av bildhuggarlönen, 400 riksdaler,
som enligt praxis från Sergels tid då bort tillfalla honom.
Man har ju råd att vara storsint mot den sämre lottade, så länge
man själv har det bra, men icke desto mindre säger förhållandet en del
om de bägge männens karaktärer, och det är i varje fall hittills inte
konstaterat, att Fogelberg tog sig an någon som inte kunde betala med
tjänster av ena eller andra slaget. Och må vara att det hörde till rollen
som grandseigneur, och att det kanske stärkte hans självkänsla, men
Byströms hjälpsamhet mot fattiga landsmän bottnade säkerligen
djupast i en fond av medfödd frikostighet — han var ju också
värmlänning!
Exemplen äro många, här ett: Det kom två unga artister,
Malmqvist och Lindström, till honom »alldeles utan pgr — och jag vet ej
om med talang — eller om de hoppas Sciroccon här skall inblåsa dem
den». Han försträckte dem »4 månaders vitto» (vivre) och ställde
genom Beskow om, att de fingo kopieringsarbete.
»Han är liksom en far för alla Svenskar som komma hit», skriver
11 — Svenska kulturbilder VI.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
