Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Munkbroteatern. Av Agne Beijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Munkbrote atern
215
givetvis icke ske, Stenborgarna, både far och son, hade alldeles för gott
hjärta för att ställa gamla trotjänare på bar backe, och gubben hade
dessutom sin lilla smak för sig, som sonen lät honom ha ifred. Han höll
trohjärtat fast vid vissa föråldrade publiknummer från seklets mitt,
Syrinx eller den utav vass förvandlade vattunymfen och vad de nu
kunde heta, framför allt vid de burleska harlekinader som förr
framkallat sådan förtjusning bland en ofördärvad åskådarskara, men som nu
med den stigande yttre hyfsningen bland borgarpubliken befunnos väl
plumpa. Far och son hade eljest redan från början kommit att i sin
bildning höra hemma i två radikalt skilda samhällsklasser, ett förhållande
som i sinom tid skulle bli av nog så avgörande betydelse för den folkliga
teaterns inriktning i huvudstaden. Carl Stenborg hade nämligen i
likhet med sina bröder åtnjutit förmånen av en uppfostran långt utöver
faderns stånd och ekonomiska möjligheter. Det anses att den som
bekostat syskonen Stenborgs akademiska eller militära utbildning varit
riksrådet Adam Horn, i vilkens hus deras mor på sin tid varit
hushållerska.
Någon anständig och året om brukbar lokal för teaterverksamheten
kunde sonen emellertid icke till en början förskaffa sin far. Om
vintrarna nödgades denne alltjämt som förr ge sig ut på slitsamma
landsortsturnéer. Men fr. o. m. sommaren 1773 var han åtminstone herre
över en liten diminutiv scen i huvudstaden, som visserligen endast
kunde tas i bruk under sommarmånaderna, men som mycket snart tack
vare vissa lockande nya inslag på repertoaren tillvann sig en stor
popularitet. Stadens unga eleganter funno ofta vägen dit, men nu inte
längre för att håna eländet, utan helt enkelt för att ha roligt. Vad som bjöds
utom de vanliga komedierna och sångspelen — uppblandade med
en eller annan allvarlig sak: Stenborg var envis och släppte inte sin
ambition — var Carl Israel Hallmans på sin tid ofantligt uppskattade
parodier på stora operans paradnummer Petis och Thelée (Thetis och
Pelée), Casper och Dorothea (Acis och Galathea) m. m., sedermera
även Kexels nästan lika populära lustspel. Och lokalen där
aristokratien och någon gång t. o. m. kungligheten trängdes med »de gemene»
var den lilla s. k. Rotundan i Humlegården, ett sexkantigt öppet
lusthus med fyra flygelpaviljonger beläget ungefär på samma plats där nu
Linnés staty står.
De tunna tillfälligt uppslagna brädväggarna mellan Rotundans
träkolonner kunde naturligtvis icke hålla ens höstkylan ute, och allt efter-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
