Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Något om träden i folkets tro och sed. Av C. W. v. Sydow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 32
C. W. von Sydow
vara försiktig där. Det är ganska vanligt, att skämtfiktioner på det
sättet blir mer eller mindre trodda, något som deras upphovsmän ej
ogärna ser. För forskare är det emellertid ett farligt misstag att
förväxla skämtfiktion och sekundär tro med primär tro, och t. ex. i detta
fallet söka förklara skogssnuvans väsen ur uppgiften att hon bor i
Svedalaboken, ty även om den förste upphovsmannen till denna
föreställning själv var fullt övertygad om dess sanning, har den
konstruerats långt sedan tron på skogssnuvan var fullt utvecklad, och detta
har skett på fri hand genom en tillfällig emotionalassociation.
Från Dalarna har N. Keyland meddelat följande uppteckning, vari
egendomligt nog ett hängträd (en hänggran) sättes i samband med ett
övernaturligt väsen:1 »Bergfrua hade tvättat sina granna kärl, skedar
och skålar av silver och guld och hade dem uppsatta på en sådan där
gran. Då kom det en vallflicka, som såg detta utan att röra det. Dagen
efter, då flickan kom tillbaks, fick hon en silversked för dä hon inte
hade rört bergfruas käril. Om man hitta en sådan gran, skulle man gå
dit om midsommarsmorgonen, då fick man se vad bergfrua hade för
käril.» — Det torde dock ej här råda något slags
traditionssammanhang, utan emotionalassociationen har i båda fallen råkat förbinda ett
ovanligt utseende träd med ett övernaturligt väsen.
På sina håll träffar man på egendomligt vuxna träd invid allmän
väg, till vilka knutits den seden, att man hälsar på trädet, när man far
förbi. Ett exempel på en sådan sed anföres redan i »Provsternes
Be-skrivelse over Skaane», tillkommen genom kungligt brev av 1624.
Där berättas om Tåbelund, beläget mellan Eslöv och Sallerup, att där
står en stor ek, »som i gammell dage haffuer vaeret spøegerie hos, som
kaldes Gylde eeg, saa at folch, som vandrede om samme eeg, (som staar
hos veyen emellom Sallerop oc Esløff) har aarle oc silde helset hende oc
sagd: god morgen Gylde! eller: god afften, Gylde! och dersom nogen
vilde forbie gaae hende uhillset, da er dem nogen moedgagh och
for-hindringh wederfaritz, før de komme till byes. Oc saadant i sandhed
at haffue scheed, vidner månge, som nu leffuer och har det hørtt och
seet aff deris foreldre, som samme eeg haffuer hilssett.»2
Vad för slags spökeri som förekommit vid Gylde ek, omtalas inte i
den gamla prästrapporten. Det är väl knappast annat än en
kausal-fiktion, uppfunnen för att förklara, hur man kommit på en så
egendomlig sed som att hälsa på ett träd. Sagesmannen har i varje fall inte
haft något intressant att berätta om saken. Den otur som blev följden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
