Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Naturen och dess lagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12
NATUREN OCH DESS LAGAR.
tid attraheras desto mindre mot solen, på ju större afstånd
från henne de befinna sig, enligt den lagen att en planet, hvars
afstånd från solen är 2, 3, 4, gånger större än en annan planets
under samma tid faller en 4, 9, 16 gånger mindre väg mot
solen eller, med andra ord, att solens attraherande kraft
minskas i samma mån som kvadraten på afståndet från dess
medelpunkt växer.
Under sin sysselsättning med dessa undersökningar kom
Newton, enligt egen berättelse, att en dag år 1666, då han satt
i sin trädgård, att tänka öfver tygnden. Som denna kraft icke
syntes vara märkbart mindre på toppen af de högsta berg än
vid jordytan, föll det honom in, att den måhända också kunde
utsträcka sitt herravälde till månen och att det måhända
uteslutande var denna kraft, som just höll månen i dess bana.
Vore den måhända af samma slag som solens centralkraft? I
så fall skulle beräkningarna visa detta. Månens afstånd från
jordens medelpunkt är 60 jordradier; var Newtons teori
riktig, måste månens fall mot jorden sålunda försiggå med en 60
X60 eller 3,600 gånger mindre hastighet än den, med hvilken
kropparna falla här på jorden. Galileis undersökningar öfver
kroppars fall visade, att månen i så fall på en minut måste
falla mellan 15 och 16 fot mot jorden. Beräkningarna visade
emellertid, att månen på denna tid närmade sig jorden endast
13 fot ur sin rätliniga bana och, fastän skillnaden icke var
stor, trodde Newton likväl icke längre på sin teoris riktighet.
Den stora tanke, Newton tänkt i sin trädgård, skulle
emellertid icke förbli utan resultat. Sexton år därefter, 1682,
erhöll han nämligen ett meddelande om den nya gradmätning,
genom hvilken jordradien, med hvilken månens afstånd från
jordens mätes, noggrannare än förut bestämdes. Newton tog
då åter fram sina gamla beräkningar från 1666, och då han
lade den nya bestämmelsen af jordradiens storlek till grund,
visade sig, att hans förmodanden varit fullt riktiga och på
pricken motsvarande verkligheten. Hans greps härvid af en
sådan rörelse, att han icke förmådde föra sin undersökning
till slut, utan måste be en vän, som kommit på besök,
fullborda räkningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
