Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Naturen och dess lagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATUREN OCH DESS LAGAR. H
af de största vetenskapliga upptäckter, som någonsin
förekommit, i det han visade, att tyngdens alla företeelser här på
jorden och himlakropparnas rörelse i världsrymden endast
och allenast bero på en och samma kraft, hvilken yttrar sig
såsom allmän attraktion mellan alla massdelar i hela
världsalltet.
Som vi ofvan sett, kan man förklara en kastad kropps
rörelse såsom ett ständigt fallande ur den af kastkraften
ursprungligen meddelande riktningen. Om en kropp kastas i
horisontal riktning, skall nämligen tyngden ögonblickligen
draga densamma ur denna rörelseriktning, och då båda krafterna
hvar för sig påverka kroppen, men i olika riktningar, blir
följden den, att kroppen kommer alt följa den af båda
krafterna uppstående resultanten och, enär fallrummen ökas
hastigare än tiderna, medan de tillrygglagda våglängderna i
horisontal riktning ökas endast i samma förhållande, falla till
marken i en bågformig linje.
Genom att på sina betraktelser öfver planeternas rörelse
tillämpa lagen för rörelsernas inbördes oberoende, fann
New-ton icke allenast förklaringen på dessa rörelser, ulan äfven på
tyngdens företeelse. Tänka vi oss en planet kretsande i en
cirkel, hvars medelpunkt solen är, skulle planeten i hvarje punkt
af denna bana följa sin rörelseriktning i samma riktning som
tangenten till denna punkt, d. v. s. den raka linje, som
tänkes dragen genom densamma, så framt nämligen ingen annan
yttre kraft eller något motstånd samtidigt inverkade på
planeten. Antaga vi nu emellertid, att planeten faller mot solen,
så skall han för hvarje litet stycke framåt i tangentens
riktning samtidigt ha fallit ett stycke mot solen, hvarför det
stycke, planeten i själfva verket i hvarje ögonblick tillryggalägger,
blir resultaten mellan den i tangentens horisontala riktning
verkande kraften och den lodräta fallriktningen mot solen.
Planetens bana kommer sålunda alt bestå af idel dylika små
rcsultanter, hvilka tillsammans bilda en kretslinje.
Genom alt på detta sätt betrakta planeternas rörelser
såsom följden af en ursprungligen meddelad hastighet och ett
fall mot solen, fann Newton, atl de olika planeterna på samma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
