Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Naturen och dess lagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16
NATUREN OCH DESS LAGAR.
lägga, att kropparnas fallhastighet icke kunde bero af deras
vikt. Tänkte man sig nämligen, att från ett ställe flera lika
stora och lika tunga kulor samtidigt började falla, var det
tydligt, att de under fallet skulle följas åt, enär ingen orsak fanns,
hvarför den ena skulle falla hastigare än den andra.
Förenades därpå dessa kulor med hvarandra, så att de bildade en
sammanhängande massa, kunde detta naturligtvis icke få
något inflytande på fallhastigheten, eftersom ingen af kulorna
genom sin förening med de öfriga kan påskynda eller
fördröja dessa rörelser.
Denna tankegång förde italienaren Galilei till att förkasta
åsikten om olika fallhastighet för kroppar af olika vikt. De
försök han gjorde med olika stora kulor af bly, koppar, guld
och vax, hvilka samtidigt fingo falla från det lutande tornet i
Pisa, visade, att de allesammans samtidigt nådde marken;
endast vaxkulan behöfde märkbart längre tid än de öfriga, och
Galilei anade genast, att orsaken härtill var att söka i luftens
motstånd, hvilket han också bevisade genom sina försök med
pendeln. Han bragtes häraf att uppställa sin sals, att alla
kroppar falla med samma hastighet i lufttomt rum.
Sedermera visade Newton på ett omedelbart sätt, alt denna sats
verkligen ägde sin grund i de naturliga förhållandena, i det
han i ett långt glasrör, hvarur luften aflägsnats, lät olika
kroppar, såsom hagel, fjäder, papper o. s. v. falla, hvarvid
visade sig, att alla samtidigt föllo till rörets botten.
Galilei nöjde sig emellertid icke med att visa den gamla
åsiktens ohållbarhet, utan blef också upptäckaren af de lagar,
som kropparna följa, då de falla. Som man vet, falla de i
riktningen mot jordens medelpunkt, men då återstår att
bestämma de våglängder, en fallande kropp tillryggalägger på en
viss tid, och huru stor den hastighet är, som kroppen uppnår
under denna tid. Hvad bestämmandet af rummet angår, kunde
det synas enklast att låta kroppen falla från olika, på förhand
afmätta höjder och iakttaga den tid, under hvilken af ståndet
lillryggalägges. Är emellertid fallhöjden någorlunda stor, blir
hastigheten så betydlig, att luftens motstånd, som växer med
denna, åstadkommer, att fallet icke följer de lagar, som gälla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
