Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Världsrymden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄRLDSRYMDEN.
84
Af gammalt känner man cn anmärkningsvärd lag för
förmörkelsernas återkomst. Denna lag grundar sig på den
omständigheten, att sol och måne i förhållande till månbanans
noder och närhet intill jorden nästan alltid intaga samma
ställning efter en period av 6,585 dagar och 8 timmar eller i
rundt tal 18 år och 11 dagar. Denna period kallas saros, ett
från den gamla kaldeiskan lånadt ord. Efter denna periods
förlopp upprepas samtliga förmörkelser. Solförmörkelsen i
maj 1900 kan sålunda betraktas såsom ett upprepande af
förmörkelserna 1846, 1864 och 1882,
Men vid en sådan återkomst är förmörkelsen likväl icke
mera synlig på samma trakt af jorden, enär perioden icke
allenast betingar förmörkelsernas förskjutning med ett rundt
antal dagar, utan dessutom äfven med ett antal timmar. Men
under dessa åtta timmar fullbordar jorden en tredjedel af sin
axelvridning, hvarigenom ett annat område af dess yta bringas
i månskuggans riktning. Hvarje förmörkelse, som inträffar
efter utgången af en saros, faller fördenskull på ett område, som
ligger y3 af jordens omkrets eller 120 grader västligare än den
ort, på hvilken föregående förmörkelse tilldrog sig. Efter tre
perioder skall däremot förmörkelsen åter äga rum på samma
område som förut. Under mellantiden har likväl i regel äfven
månrörelsens plan undergått en liten förskjutning åt norr
eller söder.
Världarnas uppkomst. Såsom synes af det föregående, ha
i flera fall himlakropparna med tiden undergått stora
förändringar. Detta är i synnerhet förhållandet med stjärnor och
kometer, hvaremol vårt eget planetsystem utmärker sig
genom sin stora beständighet.
Man skulle fördenskull kunnat hysa den meningen, att
himlakropparne i vårt planetsystem alltid förblifvit och skola
förbli i samma tillstånd, om icke studiet af värmets företeelser
i nittonde århundradet föranledt den slutsatsen, att värmet
eller öfver hufvud kraft, d. v. s. energi, måste vara något lika
bestående som materia. Om nu massorna i vårt solsystem icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
