Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Världsrymden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄRLDSRYMDEN.
85
synas löpa någon fara, på grund af sina banors kretsform och
stora afstånd från hvarandra, så är förhållandet alldeles
motsatt hvad kraftförrådet i vårt solsystem angår, enär solen,
såsom vi sett, slösar bort alldeles oerhörda värmemängder i
världsrymden, hvaremot endast en ytterligt liten del kommer
systemets öfriga himlakroppar till godo.
Vore detta icke fallet, utan skulle all den värme, som nu
flyter bort från solen, kommer jorden och de andra planeterna
i systemet till godo, vore all organisk tillvaro omöjlig.
Användes nämligen solvärmen uteslutande till att uppvärma
planeterna, så måste dessa ganska snart antaga samma
temperatur som solen äger i sin fotosfär. Planeterna skulle
nödvändigtvis under sådana omständigheter förlora en lika liten
bråkdel af sin värmeutstrålning som solen till världsrymden och
utbyta sin värme endast sinsemellan och med solen. Ett sådant
tillstånd skulle snart leda Lill en utjämning af
temperaturolikheterna i solsystemet, och som solen Lill sin massa är
ofantligt mycket större än planeterna och deras månar, så
skulle medeltemperaturen icke märkbart afvika från solen.
För att emellertid kunna förslå, huru solen täcker sina
värmeförluster, har man följdriktigt kommit till den
slutsatsen, att den sammandragit sig och fortfarande
sammandrager sig, ehuru detta icke kunnat iakttagas under den korta tid,
hvarunder noggranna mätningar skett. Solen måste
fördenskull förr ha intagit ett mycket större rum än hvad den nu
gör, och går man tillräckligt långt tillbaka i tiden, torde
solens materia måhända ha utbredt sig öfver hela
planetsystemet och icke ha ägt större täthet än töckenfläckarna, som vi
iakttaga på himlahvalfvet.
Oberoende af alla betraktelser angående solens
värmeförluster och hennes sammandragning till deras ersättande,
hänvisade i adertonde århundradet den store tyska filosofen Kant
därtill att de på hans tid kända sex planeterna och nio
månarna allesamman röra sig i kretsar, hvilka ligga nära på i
samma plan som solens ekvator och dessutom röra sig i
samma riktning som solen vrider sig. Detta, fann Kant, kan icke
vara en tillfällighet, utan en gemensam orsak måste finnas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
