Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Världsrymden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86
VÄRLDSRYMDEN.
för dessa företeelser. Han föreställde sig fördenskull
solsystemets begynnelsetillstånd på sådant sätt, att den materia, som
nu finnes i solen, planeterna, deras månar och kometerna, en
gång befunnit sig i finaste fördelning i ett slags obeständig
jämnvikt, ”så att inre attraktionskrafter lätt kunde
åstadkomma en rubbning och bilda enskilda tätare klumpar, mot
hvilka därpå de angränsande smådelarna måste röra sig”.
Kort efter Kant anställde Herschel sin stora mönstring af
himlahvalfvet och upptäcker härunder en stor mängd
töckenfläckar och stjärnhopar. Genom sina iakttagelser af åtskilliga
töcken kom han till den åsikten, att några, som visa ett mycket
svagt, oredigt ljus, befinna sig i urtillståndet, hvaremot andra
ådagalägga tydliga förtätningar, som under vissa
omständigheter kunna bli stjärnor. I flera fall — såsom hos
stjärnhoparna — hade förtätningen framskridit så långt, att
töcken-materian samlat sig till idel stjärnor.
Dessa rön stödja i hufvudsaken de åsikter, hvilka ligga
till grund för Kants hypotes, som nu i förbättrad form
upptogs af den franske matematikern och astronomen Laplace,
som antog, att urlöcknet från begynnelsen alltid vridit sig
kring sin axel. Denna vridning var så kraftig, att i de yttre
delarna kring ekvatorn centrifugalkraften noga höll
gravitationen i jämnvikt. Midi i töcknet befann sig en förtätning,
som intog den nuvarande solens läge. Hela gasmassan var
häftigt glödande och afkyldes småningom, hvarvid den
småningom sammandrog sig.
Men redan vid dess första lilla sammandragning erhöll
centrifugalkraften öfverhanden öfver attraktionskraften och
växte i samma mån sammandragningen fortgick, d. v. s. blef
allt större, ju mindre töcknets genomskärning blef. Slutligen
erhöll på detta sätt centrifugalkraften en sådan styrka, alt en
del af töcknet afsprängdes från hufvudmassan i form af en
ring. Men äfven en sådan ring kunde icke förbli länge
bestående, enär dess jämnvikt var ostadig. Så snart en rubbning
inträdde, måste den sönderfalla i flera små delar, såsom
ringen hos Sarturnus, eller sammandraga sig till en särskild
kropp. Denna måste åter på grund af den större hastigheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
