Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Världsrymden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94
VÄRLDSRYMDEN.
antydde, förvandlats till ett stjärntöcken. Det kontinuerliga
ljuset från centralkroppen försvagades sakta genom de
kringliggande stoftmassorna, som af strålningstrycket drifvas ut
mot de omgifvande gasmassornas — hufvudsakligen vätgas,
helium och ”nebulosaämne” — yttre partier, dår
stoftmassorna urladda sina negativa elektricitetsmängder och sålunda
åstadkomma ett ljus, som fullkomligt liknar nebulosornas.
Växelverkan i världsrymden. Såsom man af ofvan efter
prof. Svante Arrhenius meddelade framställning kan se, skulle
i världsrymden en ständig växelverkan pågå. Nya töcken
uppstå af slocknade solar, och ur töcknen uppslå nya solar, i
det att den strålande energi och materia, som från andra
solsystem kommit inom töcknens gränser, åter koncentrera sig.
Därigenom uppstå varma solar, stora förtätningar af kraft och
materia, hvilka i början, under tilltagande temperatur och
tiyck, bortslösa oerhörda mängder af den värme äfvensom
något af den materia, hvilka äro hopade i töcknen. Därpå
afky-las dessa solar, erhålla en fast skorpa och övergå, liksom de
lefvande väsendenas sporer i ett hvilotillstånd, under vilket de
förlora endast ytterst litet energi och så godt som alls ingen
materia. Slutligen väckas de till nytt kretslopp, då de
sammanstöta med andra världskroppar af samma slag, såsom
uppkomsten af de nya stjärnor man iakttagit visar. Därvid
uppstår genom explosionen ett nytt töcken, hvarpå samma
kretsgång åter begynner.
Solarnas utvecklingstid torde utgöra den kortaste af
delningen i denna utvecklingshistoria, de mörka
himlakropparnas den längsta och töckentillståndet vara af medellängd. I
enlighet härmed skulle man kunna förmoda, att största delen
af materian finnes till i de mörka himlakropparna, den
minsta åter i de varma solarna. Däremot ha töcknen den största
volymen och äga därjämte också den lägsta temperaturen.
Om de mörka kropparna icke i likhet med vårt solsystems
planeter befinna sig i den omedelbara närheten af en mäktig
strålande kropp, måste deras yttemperatur sjunka nära på till
temperaturen hos de kroppar, mot hvilka de utstråla sitt vår-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
