Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vulkaner och jordbäfningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100
JORDEN.
Lavans härkomst. Hvarifrån komma nu de lavamassor,
hvilka torna upp så höga berg och täcka vidsträckta ytor?
Det synes enklast att anse dem för utgjutningar af jordens
eldflytande inre, hvilket framträder genom remnor och
sprickor i det täcke, som hvilar öfver detsamma. Flera
omständigheter synas emellertid tala mot att en gemensam eldhärd i
jordens inre skulle finnas för alla vulkaner. Vulkaner, som
ligga helt nära intill varandra, visa nämligen vid sina utbrott
alldeles intet samband och utgjuta lavor, hvilka såväl till sitt
utseende som till sin mineralogiska sammansättning äro
fullkomligt olika hvarandra, hvilket tydligen skulle vara
omöjligt, om deras kratrar matades från samma källa.
Det är dessutom obegripligt, hvarför de eldsprutande
bergen i en och samma trakt, om de skulle vara skorstenar
för samma eldhaf, alldeles icke visa någon förbindelse med
hvarandra under sina utbrott, ömsom utgjuter t. ex.
Vesu-vius, såsom 1865, samtidigt med Etna lavor ur sina kratrar;
ömsom hvilar berget åter, medan dess väldiga granne är i full
verksamhet, och vaknar därpå åter, då Etnas lavaströmmar
utsina. Ingenting tyder på att någon lag finnes för periodisk
omväxling i de båda vulkanernas eruptionsföreteelser. Medan
sålunda lavan i Etnas topp steg till en höjd af 3,300 meter,
frambröto inga stenmassor vare sig ur Vesuvius eller någon
annan af Medelhafsvulkanerna, t. ex. Stromboli eller Volcano,
något som icke vore tänkbart, om alla dessa vulkaners
skorstenar gingo ned i en gemensam eldocean. Det har också
hänvisats därtill att, då man härleder de vulkaniska
företeelserna ur jordens eldflytande inre, tillskrifver man en stor
orsak en försvinnande liten verkan. I jämförelse med jorden i
sin helhet förhålla sig nämligen de väldigaste
eruptionsmas-sorna ungefär som de bloddroppar, hvilka framsippra ur ett
nålstygn, förhålla sig till människans hela kropp. Vulkanerna
kunna sålunda enligt många forskares åsikt ingalunda
betraktas såsom jordens säkerhetsventiler, hvartill den äldre
forskningen ville göra dem.
Enligt en nyare uppfattning äro vulkanerna lokala
företeelser; den heta flytande lavan bildas först på enstaka
stål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
