Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vattnet i atmosfären
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228
VATTNET t ATMOSFÄREN.
Lufttrycket. Luften d. v. s. den blandning af omkring
3/4 kväfve och x/4 syre, hvilket som ett gashölje omgifver jorden
och bildar hennes atmosfär, äger hvarken en själfständig form
eller en själfständig volym; i fullkomligt rent tillstånd är luften
äfven osynlig för vårt öga, men detta oaktadt kunna vi icke
betvifla hennes egenskap af att vara en kropp.
För att bestämma luftens vikt väger man först med största
noggrannhet ett kärl, fylldt af luft, pumpar därpå ut luften
och väger kärlet ånyo. På detta sätt finner man, att 1 liter
luft väger nära gram. Luftens vikt är jämförelsevis
visserligen ringa, men till följd af sin oerhörda utsträckning har
atmosfären en ofantlig sammanlagd vikt, hvilken beräknats till
mer än 5 trillioner kg. Ett massivt klot af koppar, som
vägde lika mycket, skulle ha en diameter af nära 100 km.
Liksom hvarje annan gas är äfven den atmosfäriska luften
elastisk, d. v. s. hon kan genom tryck sammanpressas till ett
mindre rum och vidgar sig åter, så snart trycket upphör. Ju
större trycket är, desto mindre rum intager en viss luftvolym,
med andra ord med trycket växer luftens täthet.
I atmosfären underkastas de nedre luftlagren ett tryck,
som utöfvas af de lager, som ligga öfver dem, och därvid
sammanpressas starkast det understa lagret, som hvilar
omedelbart på marken. Det tryck, som är störst på luftoceanens
botten, hafsspegeln, aftager med tilltagande höjd. Till följd
häraf är luften icke allestädes lika tät, utan tätast längst ned,
hvarefter den glesnar allt mera med höjden, i samma mån
som de ofvan befintliga lagrens mäktighet ständigt minskas.
Till följd af sin vikt och sin elasticitet utöfvar den
atmosfäriska luften ett tryck på hvarje punkt af jordytan och på
hvarje kropp, som finnes på densamma. Detta tryck, som
växlar något allt efter luftens täthet, motsvarar i medeltal det
tryck, som utöfvas af en kvicksilfverpelare af 760 millimeters
höjd. Tager man, såsom barometerns uppfinnare Torricelli
gjorde, ett i ena ändan smält glasrör af 972 millimeters längd,
täpper till dess öppna ända med tummen och sänker det i
en skål med kvicksilfver, därpå tager bort fingret, så ser man,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
