Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vattnet i atmosfären
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
254
VATTNET I ATMOSFÄREN.
på en hög flaggstång. Konen med spetsen nedåt vänd
betecknar, att starka vindar äro sannolika, börjande från något
sydligt väderstreck, hvartill räknas alla riktningar mellan
syd-ostsyd till nordväst, hvaremot konen med spetsen uppåt vänd
betecknar starka vindar från nordligt väderstreck, nord-väst-nord
till sydost. Trumman hissas aldrig ensam, utan ständigt
tillsammans med konen och innebär en upplysning, att den
väntade stormen antages bli mycket häftig. Om natten brukas på
många ställen nattsignal, bestående af en trekantig ram, i hvars
hörn äro anbringade tre smärre lampor. Varning för sydlig
eller nordlig storm gifves då genom att i förra fallet vända
triangel spetsen nedåt, i senare fallet uppåt.
Åskvädren. Att äfven vid klart väder elektricitet finnes
i luften har man medelst experiment hunnit fastställa allt sedan
1752. Men ursprunget till denna luftens elektricitet känna vi
än i dag icke med säkerhet.
Luftelektricitetens betydelsefullaste yttring bildar åskan,
som på samma gång är en af de mest storartade
naturföreteelserna. Utgångspunkten eller härden för ett åskväder
framstår för oss i vissa moln, som ha ett mycket betecknande
utseende. De vanliga åskmolnen äro sällsamt gestaltade
stackmoln med en bottenyta af mestadels gråblå färg. Medan
åskmolnets undre begränsning alltid bildar en mer eller mindre
jämn yta, synes dess öfre begränsning ojämn och söndersliten.
I de flesta fall äro de moln, som utbilda sig till ett oväder
i början små och tilltaga hastigt i omfång, så att det ser ut
som om de växte ut ur sig själfva, och täcka inom kort den
förut mestadels blekblå himlen.
Anmärkningsvärd är åskmolnens stundom ytterst ringa
tjocklek; iakttagelser ha sålunda visat, att molnens tjocklek
icke utgjort mer än 38 m., ja till och med knappt uppgått
till 9 m. Äfven deras höjd är jämförelsevis ringa och synes
nästan aldrig nå upp till cirrusregionen. Man har emellertid
iakttagit åskmoln på en höjd af 6,000 m.; den vanliga höjden
är 1,500 till 2,000 m., och åskväder ha iakttagits, vid hvilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
