Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vattnet i atmosfären
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VATTNET I ATMOSFÄREN.
255
molnen icke sväfvat högre än 70, ja till och med endast 30
m. öfver jorden.
I åskmolnen finner man fri elektricitet, som stundom är
positiv, stundom negativ. I likhet med andra elektriska kroppar
verka de fördelande och utjämnande. Den elektricitet, som
utmärker dem, drager till sig den motsatta elektriciteten hos
kroppar i deras närhet och stöter från sig liknämnd elektricitet,
det vill säga är molnet laddadt med positiv elektricitet, drager
denna till sig den negativa elektricitet, med hvilken kroppar i
dess närhet äro laddade, men stöter bort den positiva
elektriciteten, om de äro laddade med sådan. Sammaledes drager
molnets negativa elektricitet till sig den positiva elektriciteten
hos andra kroppar och stöter bort den negativa hos dem.
Denna elektriska fördelning äger rum såväl mellan själfva
molnen som äfven mellan det elektriska molnet och jorden.
Sväfvar t. ex. ett med fri positiv elektricitet fylldt moln öfver
jorden, så stöter det ifrån sig den liknämnda elektriciteten,
och denna går ned i jorden, men drager däremot till sig den
negativa elektriciteten, och i synnerhet vattenmassorna, så väl
de, som finnes på jordytan, som de underjordiska, laddas med
denna motsatta elektricitet. Föremål på jordytan, såsom berg,
torn, hus, träd bilda endast mellanledningar.
Blixten. Den elektriska spänningen är icke öfverallt lika
stor, utan somligstädes starkare, på andra ställen svagare. Är
den tillräckligt stor till att öfvervinna den mellanliggande
luftens motstånd, så äger en utjämning af elektriciteten rum
genom blixten, som vanligen ledsagas af en häftig knall,
åsk-dundret. Blixten tager sig väg öfver de mellanledare, som sätta
det minsta elektriska motståndet mot densamma. Ganska ofta
utjämnas den olika och motsatta spänningen uppe i atmosfären,
och då blixtrar det i höjden.
Den förste, som visade, att blixten icke är annat än en
elektrisk gnista, var Benjamin Franklin 1752, som under ett
åskmoln sände upp en pappersdrake, hvilken var försedd med
järnspetsar. Så snart drakens snöre fuktades af regnet, började
detta verka som ledare. Åskmolnets elektricitet drog till sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
