- Project Runeberg -  Kulturens historia : den mänskliga odlingens utveckling från äldsta tider intill våra dagar / 1. Naturen och människan /
298

(1918) [MARC] Author: Oscar Heinrich Dumrath
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bergländer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

298 BERGLÄNDER.

till slätterna, kan med blicken mäta Je väldiga vågräta eller
uppresta berglagren ocb beundra de stenmassor, hvilka de väldiga
krafterna i jordens inre upptornat.

Från de högre topparne kan man öfverskåda bergens hela
byggnad med deras klyftor, utsprång och dalar, deras
snö-höljda sluttningar, gräsmattor och skogar. Fjällbäckar och
klippor, snöskred och isfält, allt påminner härstädes människan
om hennes litenhet, men på samma gång bidrager allt till att
låta hennes ande och viljekraft triumfera, ty med dessa båda
krafter har hon öfvervunnit alla hinder, aftrotsat bergen deras
hemlighet, undanröjt deras faror och eröfrat de fruktansvärda
toppar, hvilkas första anblick uppfyllde henne med ett slags
helig bäfvan.

Påramos. Bergen erbjuda emellertid också
fruktansvärda ödemarker i sina högre regioner, ofvanför trädgränsen, där
de ofta utbreda sig till större eller mindre högslätter. Såsom
typ för dylika högslätter kunna de i Sydamerikas Ander
vanliga påramos, ett spanskt ord, som betyder »bergsödemarker»,
tjäna. Deras hufvudegenskap är tystnad och ensamhet, knappast
en fågel låter höra sig, fjärilarna ha försvunnit, ormar och
ödlor saknas, och man förnimmer på sin höjd flugornas
surrande och kreaturens aflägsna bölande, ty de i dalen boende
invånarnas hjordar vistas ofta på bergens betesmarker; endast
vindarna drifva sitt fria spel. »Tyst rider den resande själf,
ty vinden är bitande, fuktigt kall dimma omsveper honom,
och då han tilltalar sina följeslagare, ha dessa svårt att
förstå hvad han säger, ty den tunna luften på högfjällen minskar
ljudets styrka. De isiga vindarna verka i hög grad fördärfligt
på låglandets lätt klädda invånare, och här och där händer,
att dessa stelna af kölden och frysa ihjäl, och till och med
på den mot kölden härdade europén stelna lätt händerna vid
de fuktiga tyglarna.

Morgnarna äro vanligen klara och stilla, omkring klockan
10 uppstår den häftiga vinden, därpå följer efter middagen
dimman, som öfverdrager allt med ett tjockt täcke och
orörligt lägrar sig öfver berget; »påramon sluter sig», säga in

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 11 16:23:06 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/kulhist/1/0314.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free