- Project Runeberg -  Kulturens historia : den mänskliga odlingens utveckling från äldsta tider intill våra dagar / 1. Naturen och människan /
358

(1918) [MARC] Author: Oscar Heinrich Dumrath
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vattnets håfvor. Fisket

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

358 VATTNETS HAFVOR. FISKET.

Hvita, d. v. s. ofärgade pärlor skattas högst i Europa, medan
de rosafärgade och gula äro mest eftersökta i Orienten. En
stor pärla af »renaste vatten» är oerhördt dyrbar, ehuru dess
skönhet ingalunda är oförgänglig såsom ädelstenens.

Jättemusslan. Störst bland musslorna är jättemusslan,
Tridacna gigas, hvars skal äro 1—2 m. långa och väga ända
till 200 kg. paret, ehuru vikten hos själfva djuret blott är 10
kg. Råkar en hand eller fot komma mellan skalen, är fara
värdt att dess olyckliga ägare får den krossad eller åtminstone
så svårt klämd, att det icke faller sig lätt att få den lös igen.
Denna mussla förekommer i Indiska och Stilla oceanerna, på
många ställen ganska allmänt. I katolska kyrkor användas
ofta skalen såsom vigvattenskärl; de malajska mödrarna bruka
dem såsom badkar åt sina små, och mångenstädes ätes själfva
djuret, som är tillräckligt att kunna mätta ett tjog personer.

Skeppsmask. Stora förödelser på i saltvatten nedsänkt
virke, såsom fartyg, dammbyggnader, pålar o. s. v. anställas
af skeppsmaskarna, Teredo, för hvilkas angrepp man först i våra
dagar lärt att någorlunda skydda träfartygen genom att
koppar-förhyda dem. Såsom namnet antyder, ha dessa musslor i själfva
verket rätt mycken likhet med en mask och börjar sin tillvaro
som en fritt simmande larv, hvilken därpå fäster sig vid något
träföremål och börjar borra in sig i detta med tillhjälp af två
små kalkskal, hvilka äro försedda med talrika, ytterst fina, i
rader ordnade tänder. Allt eftersom djuret borrar in sig,
för-länges det själft liksom det kalkrör, det afsöndrar och som
bekläder den borrade gången. Djuret måste nämligen ständigt
stå i förbindelse med vattnet. Den vid vår västkust vanliga
skepps-masken, Teredo navalis, borrar sällan gångar, som äro längre än
20 cm., hvaremot den i Indiska oceanen lefvande
jätteskepps-maskens gångar kunna uppnå en längd af 90 cm. och en
genomskärning af 50 cm.

Borrmusslorna, som bilda släktet Pholas, .borra sig in i
hårdare kalksten och trä. Släktets arter äro ätliga, och särskildt
anses i Italien Pholas dactylus för en läckerhet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 11 16:23:06 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/kulhist/1/0378.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free