Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ryggradsdjuren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RYGGRADSDJUREN.
423
ormar, direkt farliga för människor och andra djur, och i
synnerhet är den skada de giftiga ormarna göra framför allt i de varma
länderna på sina ställen oerhördt stor.
De giftiga ormarna utmärka sig därigenom att de vid
sina bett i såret genom de s. k. gifttänderna införa ett starkt
gift, som afsöndras i giftblåsan. Denna, som befinner sig bakom
och under ögonen of vanför underkäken, är mycket stor, aflång,
har en bladformig väfnad och i sitt inre en ansenlig håla samt
skiljer sig dessutom från andra körtlar genom sin långa
utförs-gång, som långs öfverkäkbenets yttre yta löper framåt och här
öppnar sig framför och öfver gifttanden i den hudartade slida,
som omgifver denna, så att dess afsöndring kan flyta in i den
ihåliga gifttanden. Giftblåsan omgifves af en mycket stark
muskel, som i förening med tuggmuskeln sammantrycker henne.
Hos några giftormar sträcker denna blåsa sig så långt bakåt,
att den till en del hvilar på refbenen.
Ormarnas tunga, hvilken sedan gammalt stått i vanrykte
och i hvilken okunniga människor än i dag se ormens »gadd»
eller anfallsvapen, tjänar ormen till känselverktyg och är just
af detta skäl af stor betydelse för djuret. Beröfvas ormen sin
tunga, kan den visserligen lefva en tid, men äter aldrig, dricker
aldrig och bekymrar sig, såvidt man kan döma af fångna ormar,
hvarken om föda eller om andra föremål och dör ovillkorligen
af svält. Så länge ormen är vaken, är hans tunga i ständig
rörelse, och med tungan undersöker han de föremål, som
befinna sig framför honom; ingen orm dricker eller stiger ned i
vattnet, innan han berört det med tungan. Med tungan
undersöker ormen icke allenast det redan dödade bytet, innan han
sväljer det, utan äfven, om offret lämnar honom tid därtill,
innan han dödar eller förgiftar det.
Vanligen anträffas ormarna fjärran från människans boningar,
men detta beror endast därpå, att människan i närheten af sina
boningar förföljer och fördrifver dem, ty själfva frukta de
ingalunda sin ärkefiendes närhet och tränga sig fastmer på honom,
på ett ofta högst obehagligt sätt. Alla resande, som besökt
ekvatorsländerna ha i de byggnader de bebott i dem, träffat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
