- Project Runeberg -  Kulturens historia : den mänskliga odlingens utveckling från äldsta tider intill våra dagar / 1. Naturen och människan /
425

(1918) [MARC] Author: Oscar Heinrich Dumrath
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ryggradsdjuren

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

RYGGRADSDJUREN.

425

ofta redan efter tre dagar, allra senast efter sex veckor, nya
tänder i stället, och endast om man, såsom ormbesvärjare pläga
göra, äfven utskär det slemhinnans veck, hvari gifttänderna
ligga inbäddade, eller skadar en del af käken och sålunda
förstör alla tandgrodderna, ersättas de icke.

Hvarje giftkörtel afsöndrar en jämförelsevis ringa mängd
gift: hos en omkring 2 m. lång, frisk skallerorm högst 4 till
6 droppar. En bråkdel af en enda droppe är emellertid
tillräcklig att inom några ögonblick fördärfva blodmassan hos ett
stort däggdjur. Giftkörteln är starkt uppsvälld af gift, då
ormen en längre tid ej bitit, och själfva giftet, som kan
jämföras med saliv eller betecknas såsom sådan, är en vattenklar,
tunn, genomskinlig, gul- eller grönaktigt färgad vätska, som i
vatten sjunker till botten, men likväl under lätt omröring
blandar sig med detta, rödfärgar lakmuspapper och således
förhåller sig som en syra. En blandning af giftet med en
kalilösning gör detsamma alltid overksamt, och dock är
kalilösningens bruk, vare sig invärtes eller utvärtes, hos ormbitna
utan verkan. Blod af ett genom ormbett förgiftadt djur verkar
förgiftande på andra djur, om det insprutas i deras ådror, och
på samma sätt förhåller det sig med mjölk: diande ungar,
hvilkas mödrar blifvit bitna, dö nämligen under samma symptom
som dessa. Däremot synes köttet af förgiftade djur kunna
förtäras utan olägenhet.

Giftets verkningar äro desto häftigare, ju större ormen och
ju varmare väderleken är, men äro däremot icke olika för olika
ormarter. Förr antog man, att giftet utan fara kunde
nedsväljas, men genom nyare försök har man funnit, att äfven
om det utspädes betydligt med vatten, visar det, då det införes
i magen, ganska kraftiga verkningar, framkallar smärta vid
nedsväljandet och stör hjärnverksamheten, enär det i allmänhet
uppsuges af slemhinnorna och sålunda alltid kan framkalla
farliga tillbud.

Omedelbart efter ormbettet, som kvarlämnar två små
sticksår eller också blott ett enda, om endast ena gifttanden tagit,
och ofta icke ens framkallar blödning, känner den ormstungna
vanligen en häftig, med ingenting jämförlig smärta, hvilken

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 11 16:23:06 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/kulhist/1/0445.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free