Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Romarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108
DE GAMLA KTTDTUKFOT.KEN.
Under Roms första tid, då staten ännu styrdes af konungar,
var landtbruket förhärskande; handel och yrken hade däremot
föga betydelse. Lefnadssättet var mycket enkelt, och alldeles
olika motsvarande förhållanden hos etruskerna, hos hvilka en
adelsklass, som bjöd öfver talrika slafvar, och ett till rikedom
kommet köpmansstånd utvecklade prakt och yppighet.
Latinarna, till hvilka Roms invånare hörde, voro enkla,
allvarliga och flitiga, nyktra, dugliga och sparsamma bönder,
hvilkas föda hufvudsakligen bestod af en tjock välling af spelt,
hvars korn sönderstöttes i en mortel, sedermera krossades
mellan två stenar och slutligen maldes i en med handkraft eller
af en åsna drifven kvarn. I stället för spelt kom småningom
hvete, men för trälar och prisfäktare användes korn; äfven
skidfrukter åtos gärna. Bröd tillkom först senare; ett
bagar-skrå fanns först efter 174 f. Kr. Till kryddor tjänade salt,
som man erhöll från Ostias saltgropar, lök och hvitlök; därtill
åtos i synnerhet kål och salad, sommartiden därjämte
trädfrukter äfvensom smultron, fenkål, vilda drufvor,
ängspalster-nackor. Kött var sällsynt; slaktdjur voro i synnerhet hundar,
svin och getter, därnäst lamm och villebråd. Till törstens
släckande tjänade vatten och mjölk, blott sällan vin, som det
vid strängt straff var kvinnorna förbjudet att dricka.
I Rom fanns hvarken lif eller rörelse, ännu var staden
hufvudsakligen bebodd af landtmän, som utanför densamma
bedrefvo sitt jordbruk. De förnämare hade sina hus i
staden, men bodde, då deras ämbetsgöromål till stadde det, gärna
på landet. Landthushållning var också kärnpunkten i det
romerska förvärfslifvet. Landtegendomarna voro af alltigenom
ringa omfång, endast omkring 50 har och där, med stort
besvär drufvor odlades, till och med blott 25 har. Ägaren ledde
godsets förvaltning på sådant sätt, att han tid efter annan infann
sig för att uppställa en plan för dess skötsel och hushållningen,
granska huru denna plan utförts och låta sitt folk aflägga
räkenskap ; sin öfriga tid ägnade han åt statens angelägenheter m. m.
Man odlade spelt och hvete äfvensom korn och hirs, men
därjämte rofvor, rättikor, hvitlök, vallmo och, till kreatursfoder,
lupiner, bönor, ärter, vicker o. s. v. I regel såddes på hösten,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
