Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Munkväsendet - Germanerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150
GERMANERNA.
Benedikt från Nursia, 480—544, stiftaren af de efter honom
uppkallade benediktinklostren, bland hvilka Monte-Cassino
blef det mest berömda. Den af honom införda
klosterregeln blef den enda gällande i Västerlandet oeh fordrade de
tre löftena om armod, kyskhet och lydnad. Benediktinernas
orden blef af alla kristna munkordnar den mest
förtjänstfulla, liksom den också alltid visat mesta kärleken till
vetenskapen och ådagalagt den minsta böjelsen för fanatism.
För den första delen af medeltiden voro benediktinklostren
till största välsignelse genom sina förtjänster om vetenskap,
konst, yrken och jordbruk. Under den senare delen af
medeltiden råkade de liksom kyrkan i sin helhet i djupt
förfall, och numer äro de, där de icke upphäfts,
öfver-flödiga, ja till och med mera skadliga än nyttiga.
Germanerna. Då Julius Cæsar under sitt fältåg i
Gallien öfvergick Rhein och beträdde G ermaniens mark,
voro därstädes jakt och kreatursafvel
hufvudnäringskäl-lorna, i jämnbredd med hvilka växtodlingen intog en
mycket blygsam ställning. Personlig jordegendom fanns icke,
utan allt land tillhörde samtliga medlemmar af ett
härad; hvarje släkt erhöll för en tid af ett år ett stycke
af dess jord till odling, som företogs i gemenskap.
Omkring 150 år senare hade behofvet af fast bostad blifvit
större, och hvarje släkt ägde redan en andel af åker, skog
och äng såsom sin egendom, hvarjämte allmänningen, d. v. s.
gemensam skogs- och betesmark, fortfarande fanns kvar.
Enligt don dåvarande formen för jordens brukning
odlades hvarje stycke jord blott ett år för att därefter
under flera år lämnas såsom äng eller bete.
Jordbruksredskapen voro torftiga, arbetskrafterna fåtaliga. Utöfver
behofvet skördades säd endast i närheten af de romerska
gränsfästningarna; jorden gödslades aldrig. De vanligaste
sädesslagen voro korn, hafre oyh råg, därjämte odlades
äfven hvete, lin och skidfrukter. Kreatursafveln, som vid
denna tid var ändå viktigare än växtodlingen, omfattade
hästar, nötkreatur, getter, får och svin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
