Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Munkväsendet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MUNKVÄSENDET.
149
uppoffrande af det världsliga goda, egendom, familj och
jordiska fröjder hoppades man i- afskildhet från världen kunna
nå dot kristna idealet, redan på jorden befria sig från
tillvarons pina och under förberedelse till döden försjunka
i Guds åskådande.
Detta mål eftersträfvades på olika sätt. Milda sinnen
njöto med stilla gjädje naturens, Guds trädgårds,
lyckliggörande enisamhet; hårdare naturer tillslöto sig
äfven härför för att fly hvarje anledning till synd eller
efter-sträfvade fullständig förnimmelselöshet; fanatikerna pinade
sin kropp med kval som trots någon indisk fakir.
Endast ett ringa fåtal nådde målet, att i sig förkväfva
högmodet och den vällustiga känslan af uteslutande
helighet. Alltför ofta ha dessa munkar under vildt tumult
upprest sig mot syndarne, världens barn, låtit annorlunda
troende på ett ganska jordiskt och eftertryckligt sätt känna
styrkan i sina solbrända näfvar och med råaste våld
ingripit i de kyrkliga tvisterna. Deras samtida, som tjusades
af motsatsernas ytterlighet, ägnade flyktingarna från
sam-hällslifvet en desto större beundran, ju svårare den pina
var, som de underkastade sig, och till sägnerna om
martyrerna sällade sig de äfvertyrligaste berättelser om
eremiternas sällsamma bedrifter och huru de öfvervunnit alla
anfäktelser af djäfvulen och hans anhang.
Kyrkan gillade flykten från världen, men aflägsnade
likväl dess värsta utväxter och tog munkväsendet, som det
sekulära prästerskapet betraktade med stor misstro, i sin
tjänst. Biskop Basilius den store, som dog 379, införde
munkväsendet i mildrad och förändrad form i de grekiska
länderna. Samtidigt uppstodo kloster i Italien, Gallien och
Afrika.
Ännu voro klostren af olika slag. Jämte bön och
lekamliga späkningar af olika stränghet förrättades också
mycket nyttigt arbete och sysslades äfven med
vetenskapliga värf. Klostrens anseende steg slutligen så högt, att
biskopar utgingo ur munkordnarna. En särskild gestalt
erhöll kloster väsendet i Västerlandet genom italienaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
