Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186
FRANKERNA.
erbjuder en ohygglig tafla af oupphörliga krig mellan kungar,
adel och blodsförvanter, som med verkligt demoniskt raseri
förföljde hvarandra, det ena mordanslaget följde på det
andra, och det såg rent af ut som om alla de laster, hvilka
bildade den romerska kulturens frånsida, parat sig med
urgermansk vildhet. Den ena hungersnöden gräsligare än
den andra i förening med mördande farsoter hemsökte ofta
folket, och den allmänna sedligheten sjönk till den möjligast
djupa ståndpunkt. Hvarje trohetskänsla hade slocknat. De
högre klasserna hängåfvo sig åt den mest otyglade
sinnlighet. Hos romanerna härskade fåfänga och praktlystnad
och sökte sin tillfredsställelse i yppig och slösande dräkt, i
kostbara kärl och guld och silfver och i ett lif af fråsseri.
Till och med kyrka och kristendom tycktes icke kunna
utveckla sin sedliga kraft. Biskoparne förvärldsligades
alltmera, konungarna utnämnde till dem ofta lekmän ur de stora
adliga familjerna, och dessa lekmän förvandlade sig i hast till
andliga, som voro skyldiga att utgöra härföljet och deltaga
i de världsliga domstolarna. Följden af det ena som det
andra blef, att intet verkligt andligt lif uppstod, liksom
äfven att hvarje andlig tukt försummades och förföll. Med
vetenskap och litteratur gick det hastigt utföre, den enda
stjärnan i denna nöd var biskop Gregorius af Tours, som
skref det frankiska rikets historia på dålig latin,
fullkomligt konstlöst, barnsligt vidskepligt och med det största
jämnmod i världen berättade de afskyvärdaste missdåd och
skändligheter.
I allt detta moraliska och materiella elände bragte
slutligen de under namn af major domus eller “hofmästare“
bekanta höga ämbetsmän, som vid de vansläktade
Merovinger-nas hof förstått bemäktiga sig regeringen, småningom hjälp
och ordning, i det att de slutligen själfva gjorde sig till
konungar i Merovingernas ställe. Äran häraf tillkommer
särskildt Karolingernas ätt, hvars mest frejdade medlemmar
voro Karl Martell eller “hammaren", hans son och framför
allt hans sonson Karl med tillnamnet den store.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
