Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
elden. Med förskräckelse kände fiskaren, att gossens
armar och ben voro iskalla. Den stackars Anders vred
sig i sina qval, liksom ville han dymedelst slingra sig
undan dem.
»Bed till Gud, mitt barn, bed dina aftonböner!»
hviskade Olle, som nästan kände sig fattad af
förtviflan.
»Jag kan icke, morfar; hela rummet börjar gå
omkring för mig. Jag vet icke, hur det är, men jag
ser sådana besynnerliga skepnader!»
»Han kunde ligga och dö, om jag afvaktade
morgonen,» yttrade fiskaren för sig sjelf. »Gud skall veta,
att bön är dyraste köpet, men jag måste, det hjelper
icke, ut att tigga. Jag skall gå upp till nämdeman
Pehr Pehrsson. Han skall förundra sig öfver tiggarbesök
midt i natten, men han skall, för min stackars
Anders’ skull, ge mig ett bröd. Han har ju barn
sjelf; han kan åtminstone ana, hvad det svider att
se de sina svälta.»
Fiskaren steg ur sängen, för att sätta sin föresats i
verket.
»Tåla dig nu bara en halftimma, Anders lille,»
yttrade han och påklädde sig sin torftiga drägt:
»innan dess skall jag vara tillbaka med bröd åt dig; och
sedan skall du sofva mätt och förnöjd, som en liten
prins.»
»Vill ni icke, morfar, innan ni går, lägga litet
bränsle på spisen? Jag tycker här är så kallt.»
»Kallt midt i sommaren! Alltid är du galen efter
eld. Men det vore synd att neka dig den lilla glädjen;
elden är ju i alla fall god, så snart han icke
rår sig sjelf.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
