Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ofullständig kostymering, med sömnen ännu i ögonen och
ett ljus i handen.
Segerstjerna skyndade fram till sin räddare. Vid
skenet af det ljus, som hölls af dottersonen, igenkände
han morfadern. Dödens skuggor skymde redan öfver
hans öppna, ärliga ansigte; fraggigt blod sipprade
från de bleka läpparne och blandade sig med den rika
purpurström, som vällde ur det tungt arbetande
bröstet; ögonen stirrade, glaslika och nästan orörliga,
ur sina gropar.
Segerstjerna föll på knä utmed den döende och
fattade hans hand.
»Fort hit med linne!» ropade han. »Han måste
förbindas i ögonblicket; annars förblöder han! Hvilket
förfärligt sår! Och för min skull bjöd han utan tvekan
sitt bröst åt röfvarens stål! Utan hans ädla
sjelfuppoffring låge jag död i hans ställe!»
Och Segerstjerna tryckte den nyss spöade tjufvens
hand till sitt hjerta.
Under det den stackars Anders smälte i tårar vid sin
sanslöse morfars fötter, lyckades man, biträdd af
småningom tillströmmande betjening, att åstadkomma ett
åtminstone nödtorftigt förband, och att upplyfta den
sårade på en i rummet befintlig soffa. Efter några
ögonblick började han återfå sin besinning; de få
qvarlefvande gnistorna af lifskraft flämtade upp ännu
en gång, för att sedan evigt slockna. Gubben kände
förbandet, som var fästadt kring hans bröst, och
skakade, stilla leende, på hufvudet. »Detta var onödigt
besvär,» mumlade han; »det finns plåga, som intet
plåster hjelper. Sven Isakssons knif log för djupt: arga
hundar hafva skarpa tänder.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
