Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den gamle sergeanten aflägsnade sig med lättadt
hjerta. Med fast förtröstan skulle han gått i döden
för sannfärdigheten af hvarje ord, som kommit från
hans generals läppar, och han tviflade icke ett ögonblick,
att ej Stormsvärds hjerta var lika fritt, som hans
eget, från hvarje anfall af svartsjuka.
Men knappt hade trotjenaren tilläst dörren efter sig,
innan den länge dämpade stormen bröt ut från hans
herres läppar. Glömmande sina blessyrer, sina
giktkrämpor, störtade generalen upp på golfvet, och
yttrade häftigt, under det han med jettesteg vandrade
kring rummet: »Så ser jag då ändtligen klart!
Eldsvådan i går gaf mig ljus, fastän ej tillfyllest; nu,
vid Guds fulla dager, har den, för hvilken osanning
är en omöjlighet, läst utanskriften på ett bref från
henne till honom! Och detta bref skickades med en
smygande kammarjungfru, tidigt på morgonen, förstulet,
hemlighetsfullt! Hvarje vidare tvifvelsmål skulle
vara en galenskap, ett ursinnigt försök att berga en
redan sjunken förhoppning! Hon, annars så jungfruligt
noggrann om det skickliga, det tillbörliga, som
har en rodnad tillreds för hvarje tvetydigt uttryck,
som med vältaliga läppar och ännu vältaligare blickar
städse är färdig att försvara sitt köns värdighet, hon
underhåller helt simpelt en hemlig korrespondens med
den vackraste karlen i orten! I ersättning för de långa,
odrägligt långa timmarne, dem hon, till åtlydnad af
konvenansens fordringar, måste tillbringa vid sidan af
en gammal, utlefvad gubbe, använder hon sina lediga
stunder att qvickt och lifligt förlöjliga honom i
skrifvelser, deri hon utan tvifvel ger sin galla öfver den
besvärlige äkta mannen fritt lopp, och slutar med en
ljuf förhoppning, att han snart måtte lägga sina trötta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
