Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mäster Magnus Granlund.
En svensk kyrkodekoratör på 1700-lalel.
Af Carl af Ugglas.
Det var efter den stora ofredens dagar. Och det stod bedröfligt
till den gången i det svenska Atland, det bålda och segervana.
Den mörka slagskuggan af de stora nationella olyckorna låg
ännu länge kvar öfver det slagna och utpinade landet. Öfverallt
hade nederlagens förlamande verkningar gjort sig kännbara, gripit in
och hämmat utvecklingen på alla områden. Icke minst pä det
konstnärliga. Statsfinanserna lågo i lägervall, de privata kassorna
voro tömda — och hur »fri» den stora gudinnan Ars än må kalla
sig, har hon ju dock i alla tider varit bra nog komprometterad af
sitt beroende på tillgången af klingande mynt. Mon hade för
tillfället ingenting annat att göra än att svepa in sig i sina fladdrande
draperier, sätta i disponibilitet sin svit af frodiga dygder och numer
betydligt misskrediterade segergudinnor, slå sig ned och vänta och
huttrande söka värma sina klassiskt bara tår vid brasan på någon
herrgård på landet eller i något köpmanshus i hufvudstaden, där
ännu möjligen fanns något på kistbotten och man än ville intressera
sig för den stackars husvilla.
Och hur hon väntade, så blef det bättre tider till sist, om det
också gick klent i början med den saken. Ur Vasaborgens svarta
ruiner steg Tessins kungaboning, och där fick ändtligen den höga
damen en varaktig stad. Där drog hon nu in och presenterades för
det stormächtigste herrskapet därinne — litet annorlunda vorden
kanske än förr, litet mer sirlig, litet mer graciös och lättfotad, inte
längre görande sin entré robust och rödblommig flygande fram på
alla barockens stormvindar i ett moln af kläder och nakna kroppar,
men efter tidens sed med ett litet elegant pas pä ett par små röda
klackar. Och allt som tiden led, frodades hon och trifdes bättre och
bättre. Och från sitt högkvarter i den goda staden Stockholm spred
hon sä småningom sina välsignelser öfver landet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
